116 GUSTAF LIZELL gårdarna den allmänt humana kulturen stod på en ganska hög ståndpunkt under 1800-talet. Och då man söker efter förklaringsgrunderna för det starka bidrag till 1800-talets andliga kultur, som just utgått från Värmland, torde de värmländska prästgårdarnas insats sida vid sida med de värmländska herrgårdarnas ej böra helt glömmas. De skildringar av förfinat kulturliv, som t. ex. Lotten Dahlgrens Ransäter och de Lilljebjörnska släktminnena giva från ett par orter och herrgårdshem, skulle nog kunna hava sin giltighet även om andra trakter och om åtskilliga prästhem. Därvid hade det nog sin betydelse, att så många av prästmännen under äldre tider voro gamla skolmän med rika humana intressen. Jag behöver blott erinra om sådana prästhem från det förra århundradets mitt och slut som det Fryxellska i Sunne, det Wigeliska på Brunskog, det Arrheniska och Höjerska i Ölme, många andra onämnda. I det hem jag i min skildring närmast tänker på hörde Sveriges klassiska diktare till en gärna hörd läsning, och den musik, vid vars toner vi barn ofta somnade om kvällen, bar kompositörnamnen Haydn, Beethoven, Schubert och Chopin. Men det som framför allt satte sin prägel på prästgårdslivet var dock kontakten med församlingen. Det stod alltjämt som ett önskemål, att församlingsmedlemmarna skulle i prästgården känna som ett hem, dit de visste, att de voro välkomna, hög och låg. Måhända hade detta önskemål i församlingar, där de frikyrkliga rörelserna betydt mycket och därmed stundom följt brist på förtroende mellan präst och åhörare, svårt att förverkligas. Men på andra håll gick det och bland dem även i det hem jag här närmast skildrar. Ty i vardagsrummet här, där den »gamle prosten» brukade sitta i sin gungstol och där kaffebordet vanligen dukades för dem, som kommo inom prästgårdens väggar, såg jag medlemmar från de allra flesta hem i pastoratet. Ofta var det de pastorala ärendena, som gåvo uppslaget till närmande. Men från den rent ämbetsmannamässiga förbindelsen växte oftast fram en personlig — ett drag av vänskap och humant intresse — som ej minst kunde vara av betydelse för prästgärningen i dess allra djupaste mening. Det personliga vänskapsbandet gav då åt