VÄrmLändskt PrRästGÅrDdSLIV 115 lag och ecklesiastika boställsordning sedan lagstadgats. Det var kanske med de ökade kraven på arbetsintensitet hos prästerna och det allmänna specialiseringskravet inom samhället en nödvändighet. Till en del har väl den med väckelserörelserna under 1800-talet komna åskådning, som ville se en från menige mans livsvillkor och intressen mera skild prästtyp, sin andel däri. Men enbart må dock ej den gamla ordningen häcklas. Dessa gamla prästgårdar med deras stora ägovidder och deras, talrika tjänarskaror hade över sig något imponerande. Och prästen som en god husbonde, som vårdade sig om sina många underlydande, samlade dem till morgon- och aftonandakt och för övrigt höll tukt och ordning vid makt i de många små hemmen omkring det stora, hade många gemensamma intressen med sina församlingsbor och många vägar att av dem göra sig älskad och respekterad, som nyare tiders mera isolerade prästtyp saknar. Till min barndoms vackraste minnen räknar jag, när vi barn ibland om söndagsaftnarna fingo följa far och mor till torpstugorna, som lågo i en ring borta i skogsbrynen kring prästgården, och där mottogos på det vänligaste sätt, eller när, såsom vi nämnt, om vardagsaftnarna, när arbetet var slutat, folket samlades inne i salen och deltog i aftonandakten, ofta ända till ett 20-tal personer. Det mera direkt kulturella inslaget i prästgårdens liv utgjordes — under bortseende från det speciella studiearbete, som hörde husfaderns predikoförberedelse och direkt teologiska arbete till — mest av högläsning och musik. Särskilt i den prästgård jag här tänker på var detta fallet. Under de långa vinteraftnarna och på söndagarna även sommartid samlades gärna hela familjen till högläsning av böcker med allvarligt, ehuru ej med nödvändighet direkt religiöst innehåll. Var det veckorna efter jul, lästes jultidningar och julkalendrar, men även annan, framför allt berättelselitteratur. Hur minns jag ej ännu, fast nära 40 år sen dess gått, vilket intryck det gjorde på barnasinnet, när det lästes om Thirzas, judeflickans, omvändelse, eller om Valeria, den kristna martyren, vars historia på samma gång lät något skimra igenom av den döende antikens skönhetsvärld. Överhuvud kan det nog sägas, att i de värmländska präst-