118 GUSTAF LIZELL förtroendemän med sig, och sammanträden av kyrkoråd, skolråd och löpande kommittéer förekommo ofta uppe på prostens rum, varefter inbjudan till kaffe eller middag följde som en oftast naturlig sak. Och såsom reliefbakgrund till prästgårdslivet hör också en erinran om de många tillfällen, då från prästgården färden bar ut i församlingen till ämbetsförrättningar där. Långa tider kunde detta äga rum dag efter dag, stundom till förrättningar av mera ämbetsmannamässig karaktär, mantalsskrivningar, skolbesök, sammanträden, stundom till de mera personliga, sjukbesök, husförhör, besök i fattiga och prövade hem. När jag tänker på, huru ofta sådana färder förekommo, framstår egentligen som själva huvudintrycket, huru många band det ändock är, som kunna binda en intresserad präst och själasörjare vid hans församling och vilka möjligheter han kan ha till inflytande där, mer ju mer han möter sin församling ej som herre utan som rådgivare och — människa. Kanske må, när vi tänka på prästgårdens liv under åren, ett särskilt ord också sägas om söndagarna där. De hade, såsom naturligt, där sin egen prägel med mera stillhet över sig än i andra hem, mera medveten strävan att iakttaga vad kristlig sed bjuder, t. ex. beträffande kyrkobesök. När ej direkt tvingande skäl förefunnos, fick ingen utebliva från kyrkan, och på söndagsaftnarna borde en viss hämsko läggas på t. ex. allt för uppsluppen glädje, som kunde tänkas ge annan ungdom ett dåligt föredöme. I detta liksom åtskilliga avseenden beträffande söndagens observans synes mig en bestämd skillnad kunna iakttagas beträffande en äldre period med ett mindre puritanskt betraktelsesätt och en senare av större stränghet. Gränsen går ungefär vid den tid, då 1800-talets väckelserörelser nådde församlingen. Då ställdes andra krav än förr på prästen och hans hem, och hellre än att väcka anstöt och så försvåra det prästerliga arbetet iakttogs observans även i sådant, där ej ens en kanske samtidigt skärpt åskådning det krävde. Seden att på söndagen inbjuda gäster till middag undveks om möjligt, särskilt för att tjänarna skulle få känna vilodag, ännu strängare än förr avböjdes under söndagsaftnarna alla bjudningar, utfärder o. d. Och endast sådana besök, som direkt