VÄrmLÄndSkKT PRÄSTGÅRDSL1V 119 gällde sjuka och fattiga, ansågos utan tvekan kunna äga rum. För oss hemmets yngre medlemmar inneburo dessa förändringar i mycket både en försakelse och en gåta. Men så stark var den vilja, som därvid uttalades, att vi endast sällan vågade föreslå undantag. Det som nu gav söndagsaftnarna sin egentliga prägel var, att familjens medlemmar, tjänarna inbegripna, samlades till högläsning eller sång av ej alltför profan art eller att vi tillsammans företogo långa promenader. Nu långt efteråt ligger en egenartad känsla av frid och stillhet, som också har sitt värde, över minnet av dessa söndagsaftnar. 4. Umgängesliv. Redan i de skildringar som givits, särskilt av prästgårdens söndagar, har en skillnad skymtat mellan en äldre, i många avseenden mera fri uppfattning beträffande åtskilliga adiafora och en senare mera bunden. Inom intet område av prästgårdens liv kanske detta framträder så starkt som beträffande formerna för “umgängeslivet. | Det är samtidigt en annan motsats, som under 1800-talets senare hälft gör sig gällande där, motsatsen mellan en äldre, mera aristokratisk tid, då prästgårdens egentliga umgängesliv inskränkte sig till en trängre krets ståndspersoner, och en mera demokratisk, då någon ståndsskillnad knappast kan sägas förekomma, utan vid prästgårdens bjudningar medlemmar från alla hem voro välkomna. Jag tror mig ha funnit vissa motsvarigheter till detta i många värmlandsprästhem. Det sammanhängde helt säkert ej blott med att många av de forna herremannaställena här såsom på andra orter övergingo i bondehänder och att de s. k. ståndspersonernas antal minskades, utan ock att en verklig demokratisering i hela åskådningssättet gick fram. Nya och betydelsefulla ideal beträffande särskilt prästens ställning i sin församling samt församlingsvården gjorde ock sitt till. Under intrycket av dessa hände det emellanåt, att bjudningen i prästgården tog gestalten av en där hållen »församlingsafton» eller att man vid enstaka