VÄrmLÄändskT PRÄäSTGÅRDSLIV 125 tillvaro. Och det var verkligt rörande se, med vilket outtröttligt intresse dessa övningar omfattades. Ofta halvmilslånga vägar gingo deltagarna genom regn, smuts och mörker för att ej svika en repetition. Men när så advents- och julmorgonen kom med sina nyinövade sånger eller nyårskvällen med sin högtidliga vespergudstjänst i den till trängsel fyllda kyrkan, då hade man en rik lön för sina mödor. Och när man någon gång på vintern och någon gång på sommaren samlades till sällskaplig samvaro, där sång avlöste sång och efter lekarnas och aftonmåltidens inslag till sist aftonpsalmen ljöd som dagens bästa avslutning, hade både ledare, värdfolk och körmedlemmar ett intryck, som jag vet vackert följt dem genom livet som en ideell kraft. Och släktmötena, huru kommo ej de på den gamla prästgården som några av somrarnas största glädjeämnen. Till dem var det prästgårdens yttre habitus rustades upp, vid dem koncentrerades gärna sommarens bjudningar, utfärder och besök. Och medan vi ungdomar då läto leken genljuda i trädgården, satt den äldre generationen på trappan och dryftade minnen från den tid de själva varit unga på samma prästgård. Och när man om kvällen samlades till aftonbönen, liksom vid gångna generationers liv i samma prästgård, eller man om söndagsmorgonen genom trädgården vandrade till kyrkan, hörde jag de gamla tala om hur prästgården med sina fasta traditioner hade förmåga mer än andra hem att hålla känslan av olika släktens samhörighet vaken. 5. Högtidsseder. Till det, som på prästgårdslivet tryckte sin prägel, hörde ock prästgårdens högtidsseder. Även om de — åtminstone i mycket — ägde sina motsvarigheter inom åtskilliga andra hem inom församlingen, kommo de i prästgården ofta i en mer utpräglad form och med karakteristiska skiftningar, som kunna vara värda att minnas. Från tiden före julen framstår naturligtvis särskilt för minnet Luciafirandet, morgonen när Lucia kom, strålande med vaxljus i