124 GUSTAF LIZELL en framskjuten plats. De som inbjudits äro ej ortens ståndspersoner, utan det har tillsagts, att vem som vill den aftonen är välkommen till prästgården. Sedan kaffet druckits därnere och de båda julgranarna liksom förr strålat en stund vid en julsång, sätter sig den gamle prosten mitt i kretsen och föreläser. Det är en berättelse av allvarlig läggning eller kanske en skildring från missionsfälten. Och när sedan, då denna tystnat, åter samspråket och ungdomens lek begynner, men det börjar bli alltför livligt, styr prosten sakta sina steg fram till någon av sina söner och beder dem föranstalta en sång eller ett musikstycke av mera allvarlig läggning, så att ej intrycket av att församlingsborna dock äro i prästgården skall försvinna. Och så fortgår aftonen under så rik omväxling som möjligt, tills kvällen även nu med riklig gästfrihet serveras och till sist vid den tända granen aftonbön hålles. Det kunde nog ligga nära till hands, att en så anordnad afton kunde få något av tillgjordhet och stelhet över sig, och avsikten att med allt påverka de närvarande till uppbyggelse kunde stundom förtaga omedelbarhet i umgänget. Men när, såsom i den prästgård jag här tänker på, ett rikt humant intresse och omedelbar personlig hjärtlighet förenade sig med den allvarliga prägeln, blev detta aldrig fallet, utan det behärskande intrycket blev det av ett hem, som i intet ville vara någon till anstöt och, om ock mycket därmed måste försakas, dock ville bevara för både värd och gäster såsom det viktigaste sinnets frid och känslan av allvaret i livet. Men jag skulle knappt ha gett det rätta begreppet om prästgårdens umgängesliv, om jag ej berört två ting till, det ena den s. k. kyrkokören, den andra släktbesöken. Båda dessa äga, tror jag, analogier även på andra håll. Kyrkokören var en blandad kör av äldre och yngre ungdom från församlingen, bildad i främsta rummet för att kunna med körsång höja gudstjänsternas högtidlighet, men även utgörande ett slags ungdomssammanslutning före de egentliga ungdomsföreningarnas tid. Den hade sina övningar under den mörka och kalla årstiden ofta förlagda i prästgården, särskilt de första åren av sin