VÄRMLÄndSKT PRÄSTGÄÅRrDSLIV 135 därefter upp i övre våningen, där undfägnad skedde på vid begravningar vanligt sätt (kaffe, buljong, konfekt, men ej vin). Strax före avfärden till kyrkan deltogo de, som då voro framme i prästgården, i en kort gemensam andakt, därvid några av den bortgångnes ämbetsbröder talade, och till sist samlades de allra närmaste till bön i dödsrummet, innan kistan slöts. I kyrkan — till vilken processionen avgått under klockringning i alla pastoratets kyrkor — hölls först en liturgisk akt, som erinrade om installationsakten trettio år tidigare. Biskopen, omgiven av assistenter, trädde inför altaret och inledde sorgegudstjänsten med ett tal, varpå följde jordfästningsspråken lästa av assistenterna. Därpå ägde själva jordfästningen rum, och sedan — efter ortens sed vid större begravningar — hölls likpredikan. I altartjänsten, som avslutade, voro ytterligare högtidsmoment invävda, såsom, förutom begravningsmässan, solo- och körsång, det av biskopen omedelbart före välsignelsen lästa ’Nunc dimittis’ (Herre, nu låter du din tjänare fara i frid) m. m. Och under hela den långa akten rådde i den till trängsel fyllda kyrkan en stillhet och andakt, som gjorde ett gripande intryck och vittnade om, huru nära personliga band, som kunna binda präst och församling samman. Ute vid graven förekom sedan, efter kistans nedsättande, körsång, nedläggandet av officiella kransar m. m., och till sist samlades man i gemensam psalmsång, som klingade stark och lyftande genom den fallande höstskymningen. Och därmed var, kunna vi säga, det stycke av en prästgårds historia, som jag här sökt skildra, slutat. De veckor och månader, som sedan följde, buro mer eller mindre uppbrottets prägel. De voro mest fyllda av de praktiska omsorger, syn, auktion o. s. v., som, blandade med vemod, höra till avskedet från en gammal gård och på samma gång släkthem och hembygd. Ty det är ju det vemodiga med de gamla prästgårdarna mer än med andra hem, att från och med ämbetsinnehavarens bortgång, då måste i de flesta fall bandet med det hemmet brytas. Men när en aprildag eller tidig majdag det följande året det sista lasset lämnade prästgården, och snart prästgården själv och