DEN VÄrRmMLÄndSka ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 179 Talgljusen voro, som förut sagts, särskilt avsedda att lysa för de hantverkare av olika slag, som ofta under flera veckor efterträdde varandra i bondhemmen. Det var skomakare, skräddare och sömmerskor, repslagare, som gjorde rep av svinhår till att snöra lass och tjudra hästar med eller tömmar av lin och blår, »skinnare», som garvade hudarna, och stundom smeder. Otrevliga voro »skinnarna», på grund av den lukt, som deras arbete spred. Dessa kommo emellertid icke förrän i februari eller mars, då de vid gudstjänstbesöken passade på och mottogo beställning av arbete. Eljest voro hantverkarna icke ovälkomna. Under de mörka höstkvällarna betydde deras närvaro i allmänhet ett angenämt avbrott i enformigheten, även om det medförde ökat arbete för husmodern. Särskilt motsågo barnen der med spänd förväntan. Glada och språksamma voro de också oftast och visste på grund av samvaron med många olika människor att berätta mycket. Ibland hände det, att den arbetande gästen förenade i sin person hantverkaren och spelmannen och för ett ögonblick utbytte nål och sax mot fiolen, eller att han mitt under arbetet med becktråd och pligg uppstämde en visa eller satte åhörarnas fantasi i rörelse med ett spännande äventyr. Så gick hösten sin kos, och vintern kom med de ännu kortare dagarna och ännu längre kvällarna. Männen måste nu förutom arbetet på gården begagna dagens ljusa timmar till att i skogen hugga ved för årsbehov och hemfrakta den och passa på de tillfällen, som gåvos att genom körning av Fryksdals- och Älvdalslass förtjäna en slant. Efter mörkrets inbrott sällade sig eljest även de till det övriga husfolket i stugan och togo itu med det arbete, som var karlarnas speciella sysselsättning inomhus: att »spika» den massa stickor, som åtgingo till belysningen, eller förfärdiga »speter» av trä att slå i becksömsskorna, allt under det de skötte eldningen i spisen. Liksom fallet förmodligen är än i dag, fingo karlarna dessutom på kvällarna hjälpa till med den ganska ansträngande smörkärningen med den ännu i mindre hus brukliga stavkärnan. Den var ansträngande icke blott därför, att det var ett tungt arbete att draga staven upp och ned, särskilt då grädden blivit tjock, utan också därför att det understundom