188 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON önskas allt nöje, fägnad och löje, tess di blir grå. På andra dagen förekom »dans kring stabben», ett uråldrigt bruk, som är känt från många trakter av vårt land* och säkerligen förekommit allmänt i Värmland, ehuru detta hittills icke synes beaktat av facklitteraturen. Ursprunget och innebörden äro ovissa; i sin bevarade form var den blott ett burleskt upptåg. Om en sådan stabbdans berättar vår spelman: »En stabbe bars in under spelmansmusik. Så kommo två kvicka pojkar in, utklädda till gubbe och käring, och skuttade kring stabben och hade konster för sig. Käringen hade en våt trasa, som hon hade varit i skorstenen med, och när någon kom i närheten, smaskade hon till honom med den. Till sist togo alla i ring och dansade kring stabben, som därefter drogs ut under skrik och skratt.» Även obscena drag tyckas ha förekommit i de utkläddas upptåg, ehuru det är ovisst, om detta hörde till ritualen. På tredje dagen upptogs »fattigmansskåla» och »spelmansskåla». Så berättas av flera. Vår sagesman uppgiver dock, att han alltid fick betalt av den, som gjorde bröllopet. Han spelade t. ex. en gång i Västra Emtervik, »då den rikerst drängen gifte sig med den rikerst piga» — vid tillfället spenderades 40 kannor brännvin — och fick då 15 kronor samt ett par vantar och »halsdoning». »Spelmansskåla» upptogs däremot vid de subskriberade danserna. Härom berättas från Väse: »Ja ska tale om, vals dä jeck te på juldansera. När som dä le på natta, så skulle en gå med spelmansskåla. Då lage di te brännvin i en kättel å hade sirap i å glögge dä. Då tog di e skål, å så la di en tenntallrik på den. Så bönne (begynte) di på karera, å då jeck di omkring å höll skåla. Då börje di på å sjonge: Ja, nu ska vi sjonge för spelmansskål, liksom våre flecker di söngo i går. Då kaste di pänningera på tallriken, å då tömde di i skåla. 1 Se t. ex. Fataburen 1912, s. 244. Stabbdansen omnämnes i Borgströms resa, s. 53, från Nordmarken och i Jan Magnussons ordlista från Fryksdalen.