DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅnNGNa TIDER 189 Tack, tack, tack, för hedergoda skänkert. Eder lön skall varda fleckornas betänkan. Haven tack, haven tack, haven tack. Hurra, hurra, hurra, hurra, ha. Här är disamme, som supera kan fördra. Då räckte di fram glase mä glöggen, och när di feck glase, då tog di te å skrike ’Ho’. Nu bönner vi på kvennfolka: Ja, nu ska vi sjonge för spelmansskål, Liksom våra gossar de söngo i går. Tack, tack, tack för hedergoda skänker, Eder lön skall varda gosseras betänkan. Haven tack, haven tack, haven tack. Då feck di åg uttå glöggen, di som ville ha, men då skrek di inte nåe.» Det var en ganska ansedd och inkomstbringande syssla att vara spelman. Vår sagesman förtjänade en vinter 200 riksdaler, en stor summa i förhållande till den tidens löner, men »det var också knogigt. Det var att fara från Frykerud till Fryksdalen och till Grava och öster om älven.» En gång spelade han i Frykerud på tre bröllop i rad, tre dagar vardera, och ett år var han upptagen på skilda ställen varje vecka från jul till april på så kallad stordans, som började fredag kväll och pågick till måndag morgon. Dansen var enligt allas samstämmiga uppgifter ett utomordentligt uppskattat nöje, särskilt av ungdomen, och som ovan antytts, anordnade man subskriberade danser, till vilka »grannlaget» gjorde sammanskott av mat och brännvin. Det tycks dock alltid ha gått städat och hyggligt till, och slagsmål hörde då liksom annars till sällsyntheterna. Den vanligaste dansen var den livliga polskan. Även dans- och sånglekar förekommo. En sådan var måhända »danse jaga», som antecknats från Kil med orden: Godagen, godagen, du Margeta mi. Vad gör du så bitti på ängen? 1 Orden förefalla att delvis vara en reminiscens från en staffansvisa. Jämför Key- 1Land, Julbockar, s. 24, sista strofen.