230 Erik Falk Om man undersöker, vilka trakter det är, som varit eller ännu äro bebodda av finnar, finner man, att bebyggelsen har varit beroende av vissa naturliga förutsättningar. Finnarna ha huvudsakligen slagit sig ned i de högläntare skogsbygderna; utanför dessa påträffar man dem endast i enstaka fall. De mera öppna slättländerna kring sjöarna och älvdalarna hade en fast befolkning, redan innan den finska inflyttningen började. Grunden härtill finner man redan i landets geologiska historia. Vid istidens slut sträckte sig ett brett bälte av öppet vatten tvärs över mellersta Sverige. Av Värmland lågo de södra delarna, nuvarande Vänersslätten, under vatten, och vikar från havet sträckte sig ett stycke norrut i dalgångarna. På havsbottnen avsatte sig leror, vilka sedan efter landhöjningen kommo att bilda ytlagren på slätterna. I floddalarna, främst Klarälvsdalen, avlagrade sig även sand, som bildade små slätter utmed stränderna. När invandringen av svenskar til Värmland skedde söderifrån, slogo sig nybyggarna helst ned på ler- och sandslätterna, därför att dessa voro tämligen fria från sten och därför lätt kunde brukas och upplöjas med användande av vanlig plog. Här utbredde sig tidigt åkrarna, och vid slutet av 1500-talet finner man, att slättbygderna över allt voro odlade, om än ej åkerjorden ännu på långt när hade samma omfattning, som den sedan fått. Mellan de odlade bygderna utbredde sig de vidsträckta skogarna. Marken hade här ej sänkts under havsytan, lerlagren saknas, och i stället täckes jordytan av morängrus, som inlandsisen lämnat efter sig. Denna mark är starkt stenbunden och i följd därav hårdbrukad. Den som här ville taga upp jord, måste först bryta sten, emedan det eljest var omöjligt att plöja med den vanliga plogen. Nybyggarna undveko därför dessa marker, fastän det visat sig, att jorden även där kan giva goda skördar, när den blivit väl brukad. Några fasta nybyggen upptogos sålunda ej på skogarna, utan mellan de odlade bygderna bredde sig milsvida obebyggda trakter. Man kunde, visserligen med någon överdrift, tala om tolv-mila-skogen mellan Värmland och Norge och tio-mila-skogen mellan Värmland och Dalarna. Dessa skogsbygder voro likväl ej utan ekonomisk betydelse