244 ERIK Falk hålla nya torp, som kunde skattläggas. Det mötte emellertid stora svårigheter att leda invandringen i de rätta spåren. Många finnar gingo gärna regeringens önskningar till mötes, de begärde ej annat än att erhålla jord, de skyndade sig att bebygga sina torplägenheter, och dessa blevo i laga tid skattlagda. Men det fanns även en stor mängd andra finnar, som ej voro benägna att bliva fasta nybyggare. Det var sådana, som ej hade medel att ta upp nybyggen och erlägga lösen för jorden till bolbyarna, eller sådana, som överhuvud ej ville leva ett stillasittande och stadgat liv. De förekomma under benämningarna /ös-, stryk- eller driftefinnar. De levde ibland som drängar hos de bofasta finnarna, någon gång även hos svenskarna; för övrigt sysselsatte de sig med jakt och fiske eller skaffade sig tillfällig arbetsförtjänst med fallhygge, inbärgning av myrslogar o. dyl. Somliga av dem ägnade sig åt mindre hederliga hanteringar, stöld, smuggling över gränsen till Norge o. dyl. Bland dem finner man de betänkligaste elementen av finnbefolkningen, understundom verkliga förbrytaretyper, människor, som ständigt kommo i konflikt med rättvisan. De voro svåråtkomliga för lagens arm, ty när de begått en förseelse och fruktade straff, gingo de över gränsen till Norge och ibland till Dalarna. Å andra sidan fick Värmland mottaga besök av strykfinnar från båda dessa områden och från även längre bort belägna trakter, såsom Hälsingland. Därför växlar även dessa finnars antal starkt, beroende på tillgången av livsmedel och arbetsförtjänst och även på myndigheternas ingripande. Särskilt svåra synas förhållandena ha varit i början av 1630-talet, då den stora invandringen till västra Värmland pågick. Då kommo finnarna i riktiga flockar och trängde sig in bland de bofasta. Men här var ej utrymmet tillräckligt, för att man utan svårighet skulle kunnat mottaga stora skaror av invandrare. Somliga finnar togo sig olovligen mark, andra vistades i skogarna och gjorde allehanda ogagn. Även i andra bygder än i Värmland funnos många strykfinnar. Bönderna klagade vid riksdagarna och bådo att bliva befriade från detta sällskap. Då ingrep regeringen och utfärdade 1636 ett »Patent om finnar».