270 ERIK Falk sakad att tillgripa extra åtgärder genom att anställa särskilda uppsyningsmän över skogarna. På Älvdalstinget 1663 förordnades skogvaktaren Anders Nilsson på Risäter att besiktiga alla finnarnas fall och låta till följande ting stämma alla, som fällt olagligt. På tinget 1665 visade sig följden av detta påbud. Finnarna fälldes massvis för olaga fallhuggning; de flesta hade huggit två fall, Per Henriksson i Kringsberg, som var förordnad till deras länsman, fyra; alla hade de underlåtit att få syn. Värst voro Påvel och Lars Påvelsson i Solberg i Ekshärad, ty de bötfälldes »för ett stort fall å Basterudskogen, ett stort fall å Hamraskogen, ett stort fall hemma, ett stort fall vid Mosbergs sätrar, ett stort fall ovan om sig och ett fall öster för sig, fällt i år». Samtliga fingo böta 12 mk för varje fall. — Längre fram förordnades skogvaktaren Erland Brunn att hålla uppsikt över fallen, och ständigt och jämt anmälde han finnar, ibland även svenskar, för olaga fallhuggning, vilket ledde till bötfällande av de skyldiga. Ofta nog ingrep ej rätten omedelbart, sedan ett fall var fällt, utan först sedan det var avbränt och säden utsådd, ibland till och med ej, förrän säden skulle skördas. Då belades säden med kvarstad, tills rätten avgjort, vem som skulle få den. Naturligtvis medförde detta svårigheter vid genomförandet av domarna. Blevo finnarna förbittrade, om de fråndömdes ett fall och hindrades att svedja, blevo de det ännu mer, när de gingo miste om den växande säden. Följande episod ur Fryksdals domböcker (1673) visar, vilka scener som då kunde utspelas. Henrik Larsson Hoikan i Bredsjön, Fryksände socken hade huggit ett fall i Lekvattnet på mark, som tillhörde Eskil Eriksson i Överbyn, och emot förbud hade han redan avskurit ungefär tredjedelen av fallet. Eskil Eriksson med sin son och sex av sina grannar gick dit för att skära det övriga. Men då kom Henrik Larsson »med vred mod» och hade med sig 22 andra finnar från Bredsjön och Lekvattnet, beväpnade med en bössa och några stavar. Henrik Larsson sprang genast fram till Eskil och ville rycka lien ifrån honom, men då det ej lyckades, kom hans son Tomas och slog till Eskil med sin bösspipa, »dock visste ingen, om det blev blånad efter» Då sade Henrik Hoikan till sin son