FINNARNAa I VÄrRMLAND INTILL 1600-TalLeTtS SLUT 273 driven framställning av läget, belysande även för finnarnas ställning: »Såsom mestedelen av detta häradets hemman äro förmedelat ymnighet på skogar och djur skattlagda, dem vi efter nödtorften till våra utlagors erläggande hava fått nyttja och bruka. Nu äro dessa näringsmedlen oss alldeles avskurna. 1) Djuren, nämligen älgar, vilka så uti lagliga som olagliga tider äro oss förbudne att fälla,’ och våra grannar dalkarlarna, finnarna och de norska fälla slika djur saklöst, och det, som klageligast är, att de gå inpå våra skogar och taga djuren mitt för våra ögon, dem nederfälla och hudarna åt Norge försälja, så att det är lika, som om vi skulle vara pliktiga och bebundna att hålla djurhage åt dessa, som nu nämnde äro, och dessa kan man intet få någon rätt uppå, de norska bo uti ett annat konungarike, dalkarlarna äro under en annan jurisdiktion, och finnarna vistas uti ödemarken som andra vilddjur, att man ingenstädes vet, var de skola tagas igen. 2) Skogarna hava tillförene aldrig så strängt varit förbudna, utan vi hava fått genom svedjande ränsa vårt mulbete, där som vi hava låtit lagligen syna de ställen, som hava varit av nöden att nederfällas och inga förbudna träer hava funnits utinnan, men nu genom en förbudsskrift, publicerat på tinget i vår 1680 allt svedjande vara förbudit, så framt man ej veden uppkola vill och kolen till bruken uti den yttersta socknen, Råda socken, framköra, om än svedjefallet vore beläget 3 eller 4 miler ifrån berörda bruk. Ja, här finnas ock skogar, som svedjas utinnan, väl 10 miler från bruken, vilken skog oss faller allt för besvärlig att uppkola och omöjlig en så långan väg att framköra. Utan underdånigst begära att själva få fälla högdjuren, som kunna vistas på våra skogar, och hudarna leverera till H. K. Maj:ts behov, allenast vi få behålla köttet, så förhoppas vi, att H. K. Majt skall njuta sina högdjur någorlunda till godo; jämväl ock, att vi måtte benådas efter skogsordningens 21 punkt att bruka och nyttja våra skogar till mulbetets ränsning, ty om vi intet få ränsa således upp skogarna uti denna magra orten, så är oss fast omöjligt någon boskap att föda, varav sedan följer, att hemmanen bliva fördär- 1 Under 1660-talet hade på flera ting pålysts, att älgar skulle vara alldeles fridlysta utom för kronans skyttar. 18 — 20102. Värmland. III.