FINNaRNa I VÄrRMLAND INTILL 1600-TALETS SLUT 279 för tiden knappast som förbrytelser. Vid bedömandet av finnarna har man likväl alltid den inhemska svenska befolkningen att jämföra med, och det visar sig otvetydigt, att finnarna voro ett mycket mer laglöst och våldsamt släkte än denna. Deras likgiltighet för lagens bud ha vi redan sett tillräckliga exempel på, även på ett eller annat våldsdåd. Väåldsamheter förekommo visserligen även bland den svenska befolkningen, men ganska sällan. De flesta slagsmål och mord, som omtalas i domböckerna, röra finnar, och detta fastän finnarna voro mycket fåtaligare än svenskarna. Atlltid lättretade och hetsiga blevo finnarna under brännvinets inflytande alldeles oregerliga. Jag har redan anfört en berättelse om att svenskar hos finnar togo bl. a. en brännvinspanna i pant. Att brännvinsbränning var allmän i finnbygden framgår av handlingarna, och även öl tyckes man ha förtärt i stora mängder. En bidragande orsak till den rättsliga osäkerheten i finnbygden var dennas karaktär av gränsbygd. Under krigen mellan Sverige och Danmark utkämpades fejder mellan befolkningen på ömse sidor om gränsen. I bland utrustades skaror av finnar till gränsens försvar, t. ex. under Karl X:s krig. Men merendels passade det bäst för finnarna att uppträda såsom fribytare på egen hand, i det de företogo strövtåg in över gränsen för att röva och plundra. Detta framkallade motanfall från norska sidan, vilka främst gingo ut över finnarna. Under Karl XI:s krig blevo många finnhemman nära gränsen alldeles förödda. Vid Älvdalstinget 1680 intygade sålunda kyrkoherden och nämnden, att en stor skara fiender förstört 1/a hemmanet Viggen i Ny (nu Nyskoga) socken för »den gamle och eländige mannen» Påwel Andersson och därifrån bortfört all hans fattiga egendom och på samma gång ihjälslagit hans gamla föräldrar. Många finnar måste få sina utlagor efterskänkta på grund av den fattigdom, i vilken de råkat genom kriget. Regeringen såg sig till sist föranlåten att förbjuda finnarna att gå över gränsen. Ett sådant förbud kungjordes på Frykdalstinget 1678, och man finner, att straff ådömts finnar, som brutit häremot. Även under fredstid förekommo strövtåg till Norge. I Älv-