FINNARNA I VÄRMLAND INTILL 1600-TALETS SLUT 281 att de ej gått i kyrkan om böndagarna, men detta får väl närmast anses bero på de stora avstånden. Någon större vidskepelse bland finnarna än bland svenskarna i Värmland har jag ej funnit. I Fryksdalen förekommo flera häxprocesser under senare delen av 1600-talet, men de, som inblandades i dem, voro svenskar, ej finnar. Någon gång har jag dock i domböckerna funnit finnar anklagade för trolleri. Finnarna kunde nästan alltid svenska. Detta synes mig bestyrka antagandet, att de ej kommo till Värmland direkt från Finland utan förut varit bosatta i andra delar av Sverige. Ett par gånger omtalas dock bruk av tolk vid tinget, och vid ett par andra tillfällen ha finnar låtsat okunnighet i svenska men blivit avslöjade. Av det sagda framgår, att finnarna ej kunde hava något gott namn om sig bland den gamla befolkningen. Om deras sämre anseende vittnar bland annat, att deras ed ej gällde högt inför rätten. På Jössehärads ting 1690 ville en finne med 12 mannaed befria sig från beskyllningen »av begånget bolande med ett sto» och nämnde då sina edgärdsmän. Om ett par säges »ärlig bofast man och finne», om en »en lösfinne, dock ärlig», de flesta voro lösfinnar. Dessa tillätos ej att gå ed. Det framgår härav, att man gjorde skillnad på bofasta och lösfinnar, och det är givet, att de senare voro de, som voro svårast att bringa till laglig ordning; dock äro många av de värsta våldsdåden, som omtalas, begångna av bofasta finnar. Men med bofastheten följde alltid, att finnen kom in i lugnare förhållanden och hade lättare att finna sig till rätta i ett ordnat samhälle. Avslutning. Det har blivit nödvändigt för mig att inskränka min teckning av finnarna i Värmland till 1600-talet. För den följande tiden kunna endast korta antydningar om utvecklingen lämnas. Antalet finnar steg, särskilt i norra delen av landskapet.