282 ERrIK Falk Några uppgifter om mantalsskrivna finnar i Ny och Dalby visa detta. Siffrorna äro 1700 1710 1720 1730 1740 1750 1760 1770 1781 1791 1800 Dalby 55’ 69 79 137 164 204 294 398 433 455 556 Ny 52 45 61 54 74 104 i20 1i40 161 150 167 I Dalby var antalet mantalsskrivna finnar vid århundradets slut sålunda 10 gånger, i Ny 3 gånger så stort som vid dess början. Något av ökningen kan man nog tillskriva större noggrannhet vid mantalsskrivningen, men den är i alla fall högst betydlig. För övriga områden i Värmland kan jag ej lämna några siffror, men man kan säkerligen antaga en motsvarande ökning för Fryksdalen. Det synes ej otroligt, att finnarnas antal i början av 1800-talet varit bortåt 10,000. Genom delning och utflyttning har antalet gårdar och torp i finnbygden under denna tid starkt tillväxt. Denna ökning av finnbefolkningens antal har ej motsvarats av stegrat välstånd. Tvärtom torde 1700-talet i stort sett ha varit en hård tid för finnarna. Deras svedjande var inskränkt, och i följd därav var deras rågodling ej betydande, såsom synes av uppgifterna om kronotionde. Havre började odlas (1723 för första gången av finnarna i Älvdalen). Ofta måste barkbrödet tillgripas, och under missväxtår rådde bitter nöd bland finnarna. I de mindre finnbygderna i utkanterna sker småningom en sammanblandning mellan svenskar och finnar, dessa senare förlora sin särprägel och uppgå i den övriga befolkningen, fastän ännu på många håll minnet levde kvar av att vissa gårdar voro upptagna av finnar. I de största finnbygderna i norra Älvdalen och Fryksdalen höllo sig finnarna däremot ganska avskilda och bildade alltjämt en enhet för sig. Finska språket fortlevde och användes inom bygden, fastän så gott som alla kunde svenska. Giftermål mellan svenskar och finnar förekommo någon gång, men regeln var likväl, att finnarna sökte sig hustrur bland sina stamförvanter. Upplysningen gjorde endast långsamma framsteg i dessa avlägset liggande bygder. I viss mån kan man säga, att Gottlunds uppträdande fram-