348 BILDER FRÅN VärmMLand »förfädrens maner», men ingalunda utan uthållighet och kraft. Var man än färdas i hembygden, känner man, att hela landskapet också är ett böndernas Värmland. De ha bildat, liksom på andra ställen i vårt land, den trygga basen och utgöra fortfarande ett starkt socialt inslag. Det är ytterligare många drag, som man i detta sammanhang skulle kunna framhålla, om de värmländska prästgårdarna, vilka i många avseenden stått som en förmedlare eller ett mellanled mellan herrgården och bondgården, om bruksfolket vid gamla hyttor och bruk och om industriarbetarklassen, som nu utgör en viktig, på sina ställen dominerande del av befolkningen. Att närmare ingå på allt detta skulle dock föra för långt och i mångt och mycket bli en upprepning av framställningen i flera fackuppsatser. Till sist må blott erinras om ännu ett. Även i dessa rader hava skymtat fram de stora förändringar, som landskapet på sista tiden genomgått, och en och annan av hbilderna kanske bär det förgångnas prägel, ehuru endast några år gammal. Oscar Stjerne har i en av sina värmlandsdikter givit uttryck åt en ganska stark pessimism vid tanken på hembygdens förändringar: Jämt när jag återvänder finner jag mera förvandlad barndomsdrömmarnas oskuldsljuvt idylliska trakt, märker med vemod människans allt fördärvande makt. Gråare, kalare bergen; blånande sjöars speglar brutna och täckta av furors nesligt stympade lik — blind som av starr och stirrande ligger var älskad vik. Rökskyars mörka och dystra sorgflor kring holmarna hänga. Forna bevingade sångares jublande sommarmusik bytts emot säågarnas gälla, skärande jämmerskrik.