BILDER FRÅN VäkrkmLand 349 Hör huru skogarna klaga, sucka och snyfta vid morden. Den som ändå finge draga Fri som en storm över jorden. Även Fröding har givit uttryck åt likartade stämningar. Stjernes lyra klingar dock också med rakt motsatta toner, och därmed torde han nog ha träffat det rätta. Därborta, därborta är man främling och gäst. Där går man som en främmande bland främmande kring — — Men där hemma står den skogen, där friden bor, var björk är som en syster, var fur som en bror. På berg och i dalar, det sjunger och talar, det tröstar och hugsvalar, och vyssjar som en mor. De, som bo långt bort från barndomens bygd, tänka och känna nog som Stjerne i den senare av de båda ovan citerade dikterna och så, som Gunno Dalstierna i sin bombastiska men i vissa delar storstilade och gripande dikt »Kungaskald» låter den gamle nybyggaren i Nya Sverige (Amerika) säga i ett par strofer, delvis förut citerade i detta arbete.1 Tänk på jag minns ännu, fast desse Cedrar löfvat Sig nijo Gånger fämm, sen jag — — — En yngling Rask af åhr — — — Drog frå mins Faders tjäll — — — Som vore det i Gåår, hur mine Landsmänn tala I Värmars bygd, och hur Västgiöta Tuppar gala. Om man med bundan Syn, där min Faars gård står bygder, Mig ledde, kiände jag igän båå Ugn och Spijs, Båä Kyrkior, Bärg och Skoog — — — — — Förändringarna måste man i mångt och mycket se som en nödvändig följd av tidens gång, och i grund och botten torde bra mycket av det värmländska lynnet och kynnet leva kvar ännu och åtskilligt annat också. Fröding skrev: »Om trätti år ä dä ingen i 1 Av Lilljebjörn, del I, s. 272—73.