350 BILDER FRÅN VärmLand hel Varmlann, som begriper ett ol tå vårat mål» (d. v. s. de gamla dialekterna). Han får icke rätt. Bland det, som ock lever kvar, är den starka tillgivenheten för egen bygd. Värmlänningarna äro väl än »glada i» sin provins, de som andra. Och man kan säga, att det är en form av berättigad individualism. Landskapet är en individ liksom ett folk, en stat och den enskilde, som alla kunna ha sina krav, blott man alltid minnes, att det främst är fråga om skyldigheter. Även den inflyttade blir stundom rotfast i Värmland. Så gick det åtminstone med en märklig man, som av äldre värmländska generationer skattades högt. Bergmästaren Franz v. Schéele ägnade med uppriktigaste tillgivenhet ett verksamt liv och framgångsrikt arbete åt det landskap, som för honom blev en ny hembygd. De sista ord, han skall ha nedskrivit, kort före sin död, voro ett uttryck härför. | O Wermland, du sköna, du härliga land, Du mål för min strävan och kärlek. När solen sig höjt utur österns rand, Min tanke åt dig varit egnad. När solen sig sänkt uti västerns hav, Min bön har jag höjt för din välgång.- Näst maka och barn har ej funnits ett mål, Som närmare legat mitt hjärta. Med ynglingens eld har jag brunnit för dig, Din motgång har varit min smärta. Ej fick jag förmåga att sjunga ditt lov, Ej konsten att prisa ditt värde.