Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konjaksbuteljen. Den sorten hade hjälpt honom över mycket,
framför allt över ensamheten. Rallarna hade det härligt. De
hade samliv och snarkade och åt ihop.
Men jag tror ändå inte att jag vill byta, tänkte han.
Han såg på klockan. Hon var snart halv tolv. Han reste
sig och öppnade dörren ett slag. Han måste skratta. Halv tolv
mitt på dagen och knappt så ljust så man kunde läsa.
Han drog igen dörren och satte sig vid ritbordet, men han
kunde inte hålla tankarna samlade. Siffrorna dansade
karusell, och han måste uppge försöket. Men så hade han också
arbetat nära sju timmar i sträck, när Jonsson och lappen
störde honom. Vilken tid på dygnet han arbetade var
likgiltigt. Det var natt hela tiden.
Han satt där dödstrött, i färd med att somna, då ett
alltför tydligt droppande väckte hans uppmärksamhet. Han såg
upp från ritbordet, och medan han gäspade lät han blicken
prövande söka efter orsaken till ljudet.
Ljuset från lampan kastade en mycket sparsam belysning i
kojan. Det samlade sig mest på ritningarna, buteljen,
pennorna, tobaksdosan och cirkelbesticket, som stod halvöppet
och gapade vid ena bordsändan. Vad som låg där utanför
svävade i skymning. Jordväggarna liksom slukade varje ljusstråle,
som vågade sig dit. Här och var glänste det visserligen som
ädelstenar i väggarna av den smältande isen, och ibland
glittrade en lång silverorm till och ringlade sig efter väggen
och ner i golvets mörker. Kring kaminen steg luften varm
och darrande upp mot det korrugerade plåttaket och simmade
omkring där uppe som tunn rök. Och just där uppifrån kom
dropparna. Landström fnyste till.
Hjälpte nu inte plåten heller? Nå, det kom sig av värmen,
och den gav sig nog snart. Värmen skulle man aldrig klaga
över här uppe — om vintem.
Denna mycket enkla reflexion bekräftade han med ett högt
och tydligt ”nej!”, som kom honom själv att spritta till.
Jag blir galen, tänkte han. Det vore högst obehagligt, allra
helst nu, innan sista skärningen är färdig och kulverten klar.
Galen? Vad är det för övrigt? Det är ju alla här uppe, mer
eller mindre. Det vore värre om man bleve klok, för
då–. Ja, vad då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
