Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hembakta pepparkakorna som han nu bjöd Hansson på.
Medan de satt och tuggade hemlandspepparkakorna och
blötte dem i Värmlands-minnen öppnades dörren och Maja
kom in med en hink vatten och fyllde på kannan. Och då
fick hon pepparkakor också och körde sedan upp Hansson
från sängkanten och bäddade med de fina, vita lakanen, som
Algren packat upp. Därpå var hon ute efter två filtar och
täckte över sängen med dem. Men så ofta hon kom åt slängde
hon bakom Hanssons rygg blickar som talade ett mycket
innehållsrikt språk till Algren. Han blev nästan rädd!
När Hansson frågade om Algren ville ut och se på arbetena,
var Algren genast med. Tröttheten hade redan försvunnit,
och sedan Maja bjudit på kaffe gick de båda männen raskt
uppåt banan, det vill säga så raskt de kunde där de halkade
i den blöta marken och på de drypande branterna.
Uppe vid banvallen sjöd arbetet. Männen svettades i
skjortärmarna i solgasset. Hackorna och spetten flängde utan
uppehåll i sidsluttningarna så småstenarna yrde och skuttade
utför doseringen, medan de stora stenarna värdigt gled ner.
Tippvagnarna rasslade och knastrade på decauvillespåren,
trummor och kulvertar spydde is och vatten överfulla i vitt
skum, och i sidodikena brusade förlossningens breda floder.
Sprängskotten dundrade på sidan om banvallen, och ibland
gick hela kratersatser i luften med sten och stockar och några
knippen dvärgbjörkar på köpet. Ibland dånade ett
varningsrop, och uppifrån berget kom jättekast flygande över banan
och slog ner i Tornejaur så vattnet sprutade himmelshögt.
Då skrattade rallarna. Här formade man om jorden på sitt
eget lilla vis. Det var ett arbete som passade för män! Hej!
De högg i så ryggarna spändes som stålsträngar. Spetten
klirrade, hackorna smällde, lyftkranarna gnisslade och
sprängskotten sjöng. Och ovanför i berget gick borrslagen i en
outtröttligt jämn takt. Det var arbetets musik. Algren tyckte det
lät som en ståtlig symfoni. Och sådana karlar! Resliga, långa,
utvalt folk utan undantag, karlar som såg ut att kunna ta
ett nappatag med hin onde om det behövdes. Se där, lyfte
inte en av dem en sten på en hundra kilo och slängde ut
den över doseringen!
Hansson, som följde Algrens blick, gjorde genast sitt inlägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
