Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Den där”, sade han, ”det är Sköld. Han är norrbottning,
råskinn som de kallas. Han kom med Hjort. Det är en djävla
karl till att vara stark. Han slog fem karlar fördärvade i förra
veckan, när de hoppade på honom med kniven. Två av dem
ligger på sjukhuset än. Det gjorde dem gott, för det var de
som började. Sköld är den fredligaste människa under solen.
Han är den styvaste borraren på hela banan.”
”Varifrån har ni fått allt folk?” frågade Algren.
”Från hela Sverige. Men vi tar bara de bästa. Nere i Kiruna
strömmar det till folk. De får tjugofem kronor upp och
tjugofem kronor ner och fri resa fram och åter. Nu är det annat
än när vi började. Då fick man leta med ljus och lykta, innan
man fick någon. Där kommer ingenjör Gerell”, avbröt han sig.
En smärt figur hoppade över sidodiket och kom fram till
dem och hälsade.
”Ingenjör Algren kan jag tro?” sade han. ”Mitt namn är
Gerell. Ja, här ser inte lovande ut”, sade han när Algren
betraktade berget, som hängde trasigt och otäckt över dem.
”Jag tror också vi får slänga alltsammans. Vi törs inte gå
fram här längre. Jag sade också åt Hjort om det nyss, och han
såg verkligen betänksam ut själv. Den sista veckan har vi haft
nio snöskred, och ett av dem i måndags morse — det var
ju så Hansson? — tog med sig rubb och stubb här nere på
banan — vagnar, verktyg, lyftkran och hela bunten. Själva
slapp vi vara med. Vi hade inte hunnit hit ännu på morgonen.
Det är ett rackarberg!”
Alla tre såg uppåt Nuolja.
En del av branterna var snöfria, men långt upp hängde
smutsgråa drivor, färdiga att falla när som helst. Nedre delen
av berget glittrade och glänste i solskenet som om millioner
diamanter trillat utför, men toppen var dold i en ullig vit
huva, som nästan flöt ihop med snön där uppe.
Gerell tog Algren under armen och drog honom med sig.
”Jag är säker på”, sade han, ”att vi måste gå in i berget
genom en tunnel. Det blir ett hiskligt arbete, men då är vi
åtminstone säkra för snön.”
Algren tyckte på en gång att hans uppgift blev svårare än
han tänkt sig den. Han visste inte om det var inbillning, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
