Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kårsåvagges dödsspöken hade sluppit lösa. Längs dalgången
kom de farande som onda andar, röt och slet i videt, piskade
kråkriset. Videt brann inte, nävern slocknade, kråkriset fräste
bara. Och kaffet blev aldrig varmt, hur länge vi än satt vid
den eld, som inte orkade brinna.
Kumona satt ensam med sonen och talade. Han talade med
en mild, sällsam röst, som vi aldrig hört förr, men som vi
hörde när ondskans storm saktade av ibland.
Sonen skakade av köld, och på hans kind kom och gick rött
och vitt. Han svarade inte på vad Kumona talade, men hans
ögon sökte in i de svarta järnmolnen bakom oss. En renkalv,
frusen av pest, darrande av slemmiga dimmor, skrämd av
att se de stora tjurarna stupa, sökte sig till hans fötter och dog
med nosen på hans knä.
Då reste sonen sig upp och gick mot jämmolnen. Och
Kumona följde honom utan ett ord.
Länge satt vi män slagna av skräck, av rädsla, av
övergivenhet. Allt blev så hemlighetsfullt, så tyst, sen de gått.
Ingen vågade tala. Själva stormen slöt, som om den fått vad
den ville.
De svarta järnmolnen rämnade i en bred spricka. Solen
rullade i den blodiga molnsprickan. Någon hade visst huggit
i den med en kniv. Långt bort såg vi Kumona och hans son.
De gick ifrån oss, bort mot ondskan, och molnsprickan
vidgade sig framför dem. De gick tillbaka vägen vi nyss
kommit.
Då vände vi om och följde dem. Men renarna stannade. De
rörde sig inte. De som ännu levde sov tungt. Hundskallet
hjälpte inte längre. Inte hugg och slag heller. Vi lät dem
ligga.
Först var vi ovissa vart Kumona gick. Men så förstod vi.
Han gick hitåt, mot offerplatsen, mot den här gröna stenen.
Vem förstår människor? Inte jag, inte du. Ingen förstår
människor. Många stigar har fjället. Många stigar går i
människans hjärta. Ingen har förstått Kumona och hans son.
Vi gick genom natten. Hit nådde vi efter många timmar.
Först tordes vi inte gå fram. Vi fruktade Kumona. Men när
vi såg lågorna från elden här framför stenen slå stora och
röda mot himlen gick vi framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
