Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vet du vad vi såg? Vem förstår människor. Inte jag. Inte
du.
Vet du vad vi såg?
Den mäktige Kumona, han som ingenting fruktade, satt
rädd som ett litet barn och höll sonen i hand. Båda stirrade
in i lågorna.
Vad tänkte de på? Ingen läste deras tankar. Ingen
människa åtminstone. Vi stod tysta bort i fjället, utan att våga
röra oss. Elden sprakade ren och hög, i stora, röda lågor.
Den slickade stenen här, alldeles där du sitter, och det brann
här och var borta i mossan.
I flera timmar stod vi tysta i fjället och såg bort mot dem.
Vi trodde inte de hade sett oss.
Då reste sig Kumona och vinkade till oss. Vi gick fram.
Kumona talade: ”Ondskan väntar — ondskan ska få, men
inte förrän dagen kommer. Pesten ska dö och renarna leva!”
Och så nickade han bekräftande med huvudet.
Vi satte oss kring elden och väntade. Aldirg har någon natt
synts oss så lång, aldrig någon natt så mörk, aldrig
morgonen så långt borta. Vad skulle ondskan få? Ingen talade. En
gång kände Kumona liksom i sömnen efter kniven i bältet,
annars satt han med sonen hand i hand. Men sonen stirrade
i elden.
Så kom äntligen morgonen, sjuk och grå, slemmig, kall och
hemsk.
Kumona reste sig och vräkte ett nytt träd i elden. När
trädet föll och gnistorna sprakade vitt omkring sprang sonen
upp som om han tänkte fly.
Vi satte oss kring elden och väntade. Aldrig har någon natt
Kumona började tala. Vad han talade förstod ingen, vet
ingen utom sonen, måhända, och han kan inte tala om det.
Det var någon gammal trollapska som du aldrig hört.
Han talade högt och stort. Fjället bakom honom talade
med i en djup röst, och vattnet där nere vid båten darrade.
Hans röst ljöd mäktig som Allasjokk i vårflod, och de
slemmiga morgondimmorna gled rädda undan. Hans röst skalv
ibland som den eviga isen när den spricker, som när jorden,
när människohjärtat spricker. Ibland kved rösten, bad och
kved, men så bröt den fram från hans mun igen, stor, väldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
