Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frigörelse, allt detta tycktes för Algren tolka det som febrade
hans ådror och svindlade hans tankar. Och då föll längtan
till Värmland över honom ännu tyngre, men det var en
längtan som liksom släckte livet inom honom, som sjöd och
rasade och ville ut, bort. Han förstod nämligen fullt och fast att
han aldrig skulle kunna förverkliga denna längtan. Banan höll
honom kvar med nitnaglar, och han tyckte sig själv inte vara
mer värd än en av syllama, över vilka framtiden skulle rulla
fram. Denna motsättning mellan längtan och oförmåga bröt
ner honom fullständigt, i all synnerhet som sinnesruset med
Maja steg upp ur hans säng som en vidrig vålnad och
smutsade hans själ varje gång han kom in i sitt rum.
En kväll hade han beslutat sig för att ge sig av från
alltsammans, att fara hem över Narvik, det fick sedan gå med
framtiden som det ville, men när han räknade över sina
kontanta tillgångar blev det strax klart för honom att han aldrig
skulle ta sig ner till Värmland med de slantarna. Att gå till
Hjort och tigga om pengar kunde inte falla honom in. Ånej,
han var nog dömd att stanna där uppe.
Han blev tystare, fåordigare, ju mer det närmade sig
midsommar, och man fick hala fram svaren ur munnen på
honom.
Dygdiga Hansson stötte på honom en vecka före
midsommar inne i tunneln. Arbetet var slut för dagen, och rallarna
tågade hem med lyktorna dinglande i händerna så att
skuggorna av männen växte sig jättestora i tunneltaket. När de
passerade Algren knuffade de varann i sidorna, och den långe
starke borraren Sköld sade rätt högt till honom, att det var
bäst att han gick hem och tog något gammalt på sig, ett
yttrande som väckte ett sorl av gillande bland kamraterna.
Dygdiga Hansson, som kom strax efter folket, lyste på
Algren med lyktan. Han frågade vad det var med ingenjörn nu
för tiden. Antingen det var mörkret inne i tunneln som gjorde
Algren mer meddelsam eller om känslorna för ögonblicket
blev honom övermäktiga, så blottade han nu sitt elände för
Hansson: att han inte kunde få sova om nätterna, och att han
skulle ta livet av sig om det fortsatte.
Hansson tog honom under armen och drog honom med sig
ut ur tunneln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
