Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp mot gränsen. Det var soligt och varmt och vackert. När
han hittade Svarta Björn sittande på vägkanten, lullig nog,
lyfte han upp henne på spritlådoma. Alla människor skulle
ha det bra på en sådan dag, menade Hansson, även om de
betett sig illa någon gång, som Svarta Björn till exempel, som
inte kunnat tiga om den där historien i bergskrevan.
Svarta Björn var inte otacksam för Hanssons
uppmärksamhet att bjuda på skjuts. Hon sjöng de fulaste visor hon
kunde hela vägen framåt gränsen så att till och med polarvidet
skälvde och snöfjällen rodnade. Alla visorna slutade
regelbundet med det fagra omkvädet — vill du ha en plats hos mig?
— i någon sorglig molltonart, som rörde Hansson mycket
djupt och kom honom att i sitt stilla sinne smida ihop
sinnrika planer om att vid tillfälle lura sig ifrån Maja.
Länsmannens stuga skymtade redan uppe på sidan om
vägen. Hansson undrade över hur det skulle gå med foran,
eftersom överingenjörn skärpt bestämmelserna om
spritutförseln på sista tiden, men han litade på Hjorts löfte och sin
goda tur.
Det rök uppe i stugan. Kanske de höll på att äta där uppe
så att de inte märkte skjutsen. Svarta Björn hade han
lyckligtvis fått att tiga. Hon satt tyst och nickade bredvid honom
i åkdonet med ryggen mot lådorna.
Hansson stötte skjutskarlen i sidan och pekade uppåt
stugan. Karlen förstod och svarade med ett slugt grin. Han
saktade hästen, och varligt kröp foran vägen fram mot gränsen.
Bara de kom förbi den stora stenen till höger kunde de sätta
av i sken. Men ännu var det bäst att köra så ohörbart som
möjligt.
Hansson tyckte att han aldrig hört en vagn gnissla så
nedrigt. Det riktigt pep och lockade på länsman.
”Ulven sover”, viskade karlen. Hansson log men skakade
på huvudet.
I samma ögonblick reste sig tre karlar upp bakom den
stora stenen. Det var Ulven och hans drängar.
”Ptro!” sade Ulven och klev ut på vägen. Skjutskarlen höll
genast in hästen.
Svarta Björn vaknade vid knycken, fick syn på männen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
