Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Svarta Björn hade klätt sig fin på söndagsmorgonen.
Redan tidigt hade hon varit uppe, långt innan Tjugofyran
vaknat. Den djupröda ylleklänningen med gröna slejfen kring
midjan hade piffats upp nödtorftigt och de värsta hålen
stoppats till under natten. Bland strumporna hade hon valt över
en halv timme, innan hon bestämde sig för ett par blågröna
med vita kilar, som hon köpt nere i Narvik sista gången, när
Hansson körde hem henne och Ulven höll på att ta både
spriten och henne.
Svarta Björn tog nu en sista titt i spegelbiten inne i
baracken, burrade upp pannluggen och fäste som något alldeles
extra tilldragande en filigransbrosch i halslinningen. Sedan
smög hon sig tyst ut genom dörren och tog vägen uppåt
banan.
Det var den allra härligaste septembermorgon. Solen lyste,
och hela Träsket såg ut som en jättebunke full med blåelse
där små molntappar låg som näsdukar i blöt. Luften var
kristallklar. Alla fjällen stod med kritvit nysnö på topparna.
Svarta Björn andades häftigt där hon lätt till sinnes
vandrade framåt banan. Ibland sträckte hon armarna mot himlen
som om hon ville famna den, så glad och lycklig var hon.
Hennes stora, mörka ögon brann i en varm, djup ton, och det
ramsvarta håret flöt kring axlarna. Ingenjör Vistrand, som
mötte henne när han var på väg neråt, tittade förhäxad efter
henne.
Hon gick mot väster, mot havlandet, mot Norge. En svag,
ljum vind strömmade mot henne, och stundom stannade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
