Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där hon låg. Ögonlocken hade hon till hälften slutna i mörka
infattningar, och solljuset markerade den svagt böjda näsans
linje. Ena handen låg tvärs över bröstet, och under kjolen
stack foten fram så långt att en grön strumpa med vit kil
syntes.
Doktorn böjde sig ner över henne och tog hennes hand. Den
hade redan kylan. Hon har naturligtvis fått slag så som hon
druckit, tänkte han. Han föll på knä för att se in i hennes
ögon, och då varseblev han i hjässan den stora fläcken, som
redan börjat levra.
Aha! Någon hade krossat huvudskålen på henne. Han såg
sig omkring, fick syn på tvättstöten, reste sig och tog upp den.
Ett par långa, svarta hårstrån hade fastnat i träflisorna. Han
såg på Olsson, som blev alldeles purpurröd i ansiktet.
”Det jär int’ jag”, stammade han.
”Vem är det då?” frågade doktorn.
Olsson svarade inte, men han tittade mot stugan. Ett
ansikte skymtade bakom gardinen och försvann.
”Trumf-Karin?” sporde doktorn. Olsson nickade tyst.
Doktorn undersökte Svarta Björn noggrannare. Det var
inget tvivel. Hon var död.
”Ja, det får länsman ta hand om. Det angår inte mig. Här
finns ingenting att göra”, sade han, reste sig upp och slog
av smutsen från knät. Därefter gick han. Olsson drog sig in
i stugan.
Varken Olsson eller Trumf-Karin syntes till mer på
förmiddagen. De höll sig inne i stugan och väntade på Ulven.
Men ingen länsman kom.
Svarta Björn fick ligga där ensam ute på marken. Hon, som
åtråtts av så många i livet, var redan ur spelet, glömd, borta.
Ingen brydde sig om henne mer. Allt liksom vek undan för
henne, där hon låg tyst och stilla. Snöfjällen stod stumma
och orörliga med sina stenhjärtan, de kalla rännilarna som
sipprade ur sommarsnön på sluttningen och tärde sig fram
under banvallen till henne böjde av när de nådde henne,
alldeles som om de blivit rädda, och myggen som lockats fram
av indiansommarens värme dansade över henne utan att våga
slå ner. Det var bara den stora, goda solen som inte skilde
på rättfärdiga och orättfärdiga, på heliga och syndare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
