Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sköld svävade i fullständig ovisshet om vad de gjorde med
honom, och när han bars in i stora salen var det knappt
någon som fäste sig vid det, så upptagna var de alla av egna
bekymmer. För dem var han ett nummer som de följde med
slöa eller feberglänsande blickar, utan att reflektera över om
han bars in eller ut. Bara en mager man, blåögd och blek,
reste sig på armbågen när Sköld bars förbi och såg med
intresserad uppsyn på honom, för att sedan sjunka tillbaka och
mumla för sig själv: — han också!
Sköld hörde lyckligtvis inte detta yttrande, annars skulle
han säkert ha blivit dyster; den hålögde menade naturligtvis,
att när jätten själv föll för spöket, då fanns det föga hopp
för andra. Den hålögde måtte också ha skrämts av
reflexionen mer än han tålde: fram på eftermiddagen gick han sin
väg från livets obehagligheter.
Sköld höll sig lugn till framåt tiotiden på kvällen. Men
då solen stack på genom nordfönstret, som man täckt med en
gardin, började han yra. De flesta sjuklingarna orerade var
och en i sina feberfantasier. Hela salen surrade oavbrutet av
deras förvirrade prat dygnet runt sedan spöket börjat, men
när Skölds röst hastigt lade sig i det allmänna mumlet lät
det som om brummandet från en björn blandat sig i en
bisvärms surrande. Några av bina tystnade också för en stund
i häpenheten. Sjuksköterskorna skyndade sig båda fram till
Sköld.
Han hade redan fått benen utanför sängen och slog och
fäktade med armarna. Ansiktet var onaturligt rött, och ännu
rödare syntes det i kvällssolen, som föll in i en bred
strimma genom en springa vid gardinen. Sköterskorna försökte få
honom i säng igen, men det var omöjligt. Han bara skrek och
väsnades och envisades med att slå solstrimman. Syster Ida
sprang fram till fönstret och klämde in rullgardinen i
fönsteröppningen. Det hjälpte inte. Sköld ville bort till fönstret. De
arbetade förgäves med att hålla honom. Han skakade dem av
sig i en handvändning, sprang upp och fram i salen. I yrseln
slog han sönder bord och flaskor och stjälpte ett par sängar
över ända, så att surret inne i salen steg ännu några grader i
styrka. När sköterskorna sökte mota honom rusade han med
fäktande armar bort till fönstret och vräkte sig handlöst mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
