Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ni kan gå hem”, sade hon. ”Det tjänar ingenting till att
sitta här längre.”
”Är det slut?” viskade Hansson.
”Nej. Han sover”, svarade hon och stängde fönstret.
Hansson väckte kamraterna och meddelade dem budskapet.
De reste sig och ruskade på sig.
”Är det sant, Hansson, att de blir alldeles svarta när de
dör?” frågade den som legat på marken.
”Hur fan ska jag veta det? Kom nu så går vi!”
Hansson var glad åt att han svarat buttert. Annars hade han
kanske satt till lipen! Och det skulle bara fattas! Att han
fått skämmas! Man ska väl vara karl.
De undvek att titta på varann på hemvägen. Det var klokt,
för annars skulle de skämts för varann.
Dygdiga Hansson, som gick sist, tyckte att han aldrig sett
fjällen se så ohyggliga ut. Det rann blod från snötopparna,
och otäcka dimmor rullade genom Lapporten. Uppe vid
banan lyste den nydragna telegraftråden i ett oändligt, blankt,
smalt band, och Hansson gjorde sig själv frågan en stund,
om inte den där banan snart kostat nog.
Han såg mot fjällen som om han velat inhämta deras
uppfattning. Fjällen hade ingenting att svara. Vad angick det
för övrigt dem vad krypen där nere tog sig till. Allt skulle
ändå en gång bli evig snö och is.
Hansson knöt näven åt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
