Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jonsson stod stilla, där han stannat. Han hade sänkt
lyktan med stod ändå och stirrade in i snöyran. Det var något
besynnerligt med den. Det hade han aldrig sett förut. Den
blev gulaktig på en viss fläck. Så var den borta igen och
uppslukades av det virvlande grå. Där kom den tillbaka igen och
försvann på nytt. Det var rent av trolleri.
Jonsson kände sig kuslig till mods, och alla underliga
vild-markshistorier som låg honom i blodet sedan rallartiden dök
upp igen. Obegripligt. Såvida inte–-?
Han lyfte lyktan. Fläcken där borta rörde sig. Det var
konstigt. Han svängde lyktan i en cirkel. Fläcken svängde också.
Jaså, inte annat! Bara lyktskenet!
Han småskrattade och tog ett steg framåt.
I detsamma kom den verkliga skräcken över honom.
Den gula fläcken samlade sig plötsligt till ett stort öga,
och ur det grå vältrade en mörk, otydlig massa fram, växte
till ett svart vidunder som spydde röda gnistor, den gälla,
ilskna visslingen skar klar och tydlig igenom, och med ett
bullrande brus bröt sig tåget ur yrsnön fram mot honom.
I en sekund hörde han maskinens dunkande och flåsande och
kastade sig i nästa sekund åt sidan för att rädda livet. Till
sin fasa kände han snöväggen hård som trä bakom sig.
Ögonblickets reflexion ropade till honom, att det var plogens verk.
Han gjorde en våldsam ansträngning för att pressa ryggen in
i snön men såg i detsamma som genom ett tunt flor hur
ving-plogen på maskinen sopade fram, såg koppelstängernas rörelse
och de rullande hjulen, så fick han ett slag över bröstet, slets
med och rycktes bort i den dånande järnstormen. Då skrek
han till en gång, en enda, dödsvilt.–-
”Vad var det?” Hjort lutade sig ut över lokomotivet men
såg ingenting annat än snöväggarna, som gled förbi. Hade
han hört fel, eller var det bara stormen som levde på det
viset? Underligt. Det lät alldeles som från en människa. Men
där fanns ingenting att se. Bara snö.
Han drog in huvudet igen. Varken föraren eller eldaren
måtte ha hört något, de fortsatte oberörda med sitt arbete.
Förarens hand vilade fortfarande på ångvisslan. Hjort drog upp
pälskragen bättre. Han tyckte att han på en gång frös så
ohyggligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
