Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Föraren släppte visslan. Snöskärningen var passerad, och
det bar av ut i stormen på nytt. Snön slog nu in akterifrån likt
ett vitt skum, som förblindade dem alla. Det fräste och
dansade kring rören, lokomotivet suckade och pustade, tyngre
och tyngre gick det in i det ulliga, virvlande grå, eldstaden
flåsade, cylindrarna stånkande, och fastän föraren satte
regulatorn på högsta ångtrycket sög sig tåget fram bara långsamt
genom drivorna. Eldaren brassade på för fullt, och föraren
tittade ett ögonblick ut för att se hur högt snön gick. När
han inte kunde upptäcka sliderna begrep han vad som
väntade dem. Tåget saktade farten mer och mer. Knakande
pressade det sig framåt ännu några meter. Sedan stannade det
ohjälpligt i drivorna.
”Ja, nu sitter vi där vackert!” skrek föraren till Hjort och
öppnade utblåsningsventilen.
Hjort hade redan hoppat ner i snön. Den gick honom till
midjan. Efter honom följde föraren. De pulsade framåt längs
lokomotivet. Där gick snön ända upp till panntaket, och
framför låg en ännu högre driva.
Hjort samlade tågpersonalen till rådplägning i den nästan
tomma godsfinkan i skenet av en eländig lykta, vars ljus också
inne i den stängda vagnen flämtade för stormen, som pep
genom osynliga springor.
Konduktören yrkade på att man skulle försöka backa
tillbaka, men förarna på de båda maskinerna vägrade. Det vore
ogörligt. Det fanns bara ett sätt. Man måste sända bud till
Kaisepakte. Där fanns snöskottare. Någon måste offra sig.
När ingen verkade särskilt angelägen om att våga försöket
lugnade Hjort dem med, att man naturligtvis skulle förstå
vid stationen att tåget kört fast, eftersom det inte kom fram.
Man fick ge sig till tåls och vänta.
När man kommit så långt i diskussionen och Hjort gick bort
för att sätta sig på en lår som skymtade i ena änden av
vagnen, höll han på att slå omkull över någonting.
”Lys hit!” ropade han till konduktören. ”Här ligger
någonting i hörnet.”
Konduktören kom med lyktan. Hjort tog den och lyste på
föremålet. Det var en lapp som låg och sov med ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
