Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den meningen vräkte Rom ut sina legioner, och den taktiken
har följts länge. Lyckas man inte blir man lika arg som
Xerxes, som lät piska Hellesponten med järnkedjor därför
att dess vågor förgjort hans skepp. Det hade varit rättvisare
om han låtit piska sig själv. Därför anser jag kriget vara det
dårhusmässigaste världen kan ta sig till, och det är därför
som jag också tycker att nationalismen, som i nio fall på
tio ställer till krig, är lika dårhusmässig, inte minst nu för
tiden. Se bara på oss. Om det nu blir krig med Norge. Då är
hela vår järnexport så gott som dräpt och miljarderna får
ligga därute. Det är detta som är det dumma och ihåliga i den
förnuftiga världsplan, som människorna inbillar sig att de
följer, nämligen att de inte skapar nya ekonomiska värden
för dessas egen skull utan för sin nations. Det ger en
felkalky-lering åt det hela, ty i stort sett är det ju likgiltigt för
världsutvecklingen som sådan vem som bidrar till densamma.
Huvudsumman är att utvecklingen över huvud taget sker, inte
av vem eller genom vem den sker. Jag medger att det ligger
något förståeligt och vackert i resonemanget, att liksom
föräldrarna tycker att deras barn är de mest begåvade, så kan
också en nation, ett land yvas över att dess inbyggare uträttar
något stort, men även det förståeliga såväl som det vackra
kan vara dumt. Ty när denna förkärlek för eget och egna
kan driva nationerna till krig är den uteslutande dum och
dessutom direkt kulturfientlig. Om herr Torulfsen i
Kristiania, Pettersson i Stockholm, Muller i Berlin, Hamilton i
London eller Kokomuru i Tokio bringar nya upptäckter eller nya
ekonomiska eller kulturfrämjande värden till liv, så är det
mänsklighetens angelägenhet lika mycket som dessa personers
eller de länders, som tillfälligtvis sett dem födas”, slöt
Kronvall.
”Det där slutar in absurdum”, sade Ågren. ”Då måste du
också förneka språk och fosterland?”
”Det blir däremot en ömtåligare fråga. Kärleken till
språket diar jag i mig med modersmjölken, och i fosterlandets
jord sover mina förfäder. Där finns således band som knyter
en till det gångna. Det kan man förstå. Det är en rottråd i det
förflutna. Kineserna anser till och med det bandet så heligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
