Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han uttryckte sig, stötte ihop med Vallin på hemvägen.
Kronvall var själv häpen över Vallins meddelande. Vallin var
alldeles rödflammig i ansiktet, och ögonen lyste. Han tog
genast fatt på Kronvall.
”Jag sade redan från början att det 9kulle misslyckas”, sade
Vallin. ”Vi var inte beredda. Inte på ringaste vis. Vi blev
överrumplade. Hela storstrejken var naiv, dum. Lockouten
narrade oss visserligen ut i förtid, men ändå — bara vi fått
tid på oss, ordentlig tid, hade allt gått bra. Ja, jag vet att du
inte hör till oss, men du förstår väl ändå, att hela
tillställningen var ett grovt misstag. Och så förlorade vi sympatierna
hos allmänheten. Hade järnvägsmännen gått med skulle det
ha gått som en dans. Då hade det blivit en vals efter noter.”
Han tog Kronvall under armen och fortsatte.
”Nu gör vi inte om det. Åtminstone inte på det viset. Non
bis in idem. Du är ju latinare? Jaså inte? Inte två gånger i
samma dilemma, fritt översatt. Jag förstår att järnväg9folket
inte gick med. Jag känner dem. De är försiktiga. Och har en
oerhörd pliktkänsla. Häruppe var alla med på strejk, men
söderöver, där de varken fryser eller svälter, ville de inte. Här
kommer att bli ett elände. Jag känner Berget. Det ger sig
inte. Folket får krypa till korset, gå till Canossa. Och påven
ska skratta. Ni har ju redan satt igång med ny aktiemission på
över tolv miljoner, sägs det.”
Kronvall skrattade till.
”Lancashirejärnet har gått upp till tio shillings per ton”,
sade han, ”tack vare de fina tiderna i Amerika, så nog reder
Berget sig. Men vad har arbetarna vunnit?”
”Jag ska ner till station”, avbröt Vallin. ”Undrar just när
vi ska börja köra igen? Gud, vilket elände här nu ska bli!
Segrare brukar inte vara välvilliga. Adjö, bror! Vae
vic-tis!”–
Berta Lang satt länge uppe och väntade på mannen. När
klockan närmade sig ett på morgonen tvang hon sig till att
gå ut och söka honom. Det stormade fortfarande, och de få
lyktor som lyckats hålla sig brinnande, skallrade av rädsla.
På de flesta kaféer lyste det ännu. Det märktes att det var en
bemärkelsedag. Hon smög sig intill fönstren för att titta ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
