Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huvud fram, och märkvärdigt nog hade han en ljus rand vid
halsen. Langs huvud var utan kropp. Det svävade fram, gled
uppåt stegen, upplöste sig och försvann. I detsamma träffade
Kronvalls hammare Bjarne mitt i pannan–-.
Bjarne vaknade vid sitt eget skrik. Han såg sig förfärad
omkring. Lampan var nästan utbrunnen. Det var en förfärlig
dröm, tänkte han. Han kallsvettades ännu. Sedan började han
frysa. Han måtte ha sovit flera timmar. Han såg på klockan.
Den visade halv två.
Halv två! Bjarne skyndade sig upp ur sängen och fram till
fönstret. Ute var det nermörkt, kolmörkt. Inga ljus, inga
stjärnor. Inte ett liv. Inte ens Berget syntes, fastän dess
kontur annars alltid brukade avteckna sig något mot himlen.
Bjarne stod med pannan tätt tryckt mot rutan. Det svalkade
hans brännheta huvud. Vad gjorde Lang?
Norra viadukten. Om jag skulle gå dit, tänkte han. Det är
lika bra som att lägga mig igen. För nu får jag inte sova.
Stordådet? Nå, inte blir det något stordåd. Hela saken slutar
med att Lang kommer fast. Jag måste hindra honom, måste.
Vad har jag med det att göra? Låt dem dränka sig som vill.
Varför ska jag lägga mig i naturens världsordning. Allt går
dit det ska, antingen jag vill eller inte. ”Jag måste!” sade
Bjarne högt för sig själv, blåste ut lampan och skyndade ut.
I början hade han svårt att ta sig fram fast han så väl
kände vägen. Natten var förskräckligt mörk som alltid, innan
snön kom. Och mulet måtte det vara. Inga stjärnor. Det var
som att famla sig fram med säck på huvudet. Neråt, där
husen stod tätare, hittade han inte ens gränderna där han
skulle fram, så gick husen ihop med mörkret. När han kom
bortåt norra viadukten och kåkarna upphörde, lättade det
så mycket att han skönjde ett och annat föremål, men Lang
såg han inte till.
Han ställde sig i viadukten under själva järnvägsspåret och
väntade. Ingen människa kom, och svart var det omkring.
Endast utåt sjön låg en svag, blekgrå aning av ljus. Bjarne
började känna det kusligt att stå så där på post utåt
vildmarken. Då och då kom mystiska vindstötar. Han tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
