Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borta?–Visst hade hon det! Här fanns inte en människa.
Det var ingenting att vara rädd för. Det var naturligtvis den
där karlen med sitt dumma lilla sötnos, som skrämt henne.
Vad skulle de med henne att göra? De hade sina egna
söt-nosar.
Berta smålog. Att hon kunnat vara så rädd? Hon var en
riktig liten gås. Nej, nu skulle hon sannerligen ha rätt på
Lang. Nu kunde han inte vara långt borta. Där skymtade
redan det nakna berget bakom trädstammarna. Därute lyste
solen ännu. Det skulle vara skönt att komma ut ur skuggan.
Nu var det inget farligt längre.
En långt utdragen vissling från malmbangården stärkte
ytterligare hennes mod. Hon var ju inte i vildmarken.
Därnere fanns lokomotiv och kultur och civilisation.
När hon trädde fram ur snåren och fick hela landskapet
fritt under sig stannade hon betagen.
Berget låg brandrött med ett rosenmoln kring toppen, sjön
blänkte grann som guld, och borta i väster purprades
Kebnekajse. I det violetta töcknet i söder anade man formen av
månen, och de milslånga myrarna dröp av blod. Solen låg i en
snösvacka i fjällen mot norr. Berta kunde gott se på den. Den
liknade ett kopparklot. Några hus nere i samhället speglade
den med blankröda fönsterrutor.
Det kom en karl uppför branten. Vem kunde det vara?
Var det inte Sköld? Jovisst. Nå, då behövde hon inte vara
rädd. Han kanske rent av hade följt efter henne för att se om
henne. Hon skrattade till. Det behövdes visst! Vart tog han nu
vägen? Han var spårlöst försvunnen.
Nå, det gör mig ingenting, tänkte Berta. Nu hittar jag nog
snart Lang.
”Sven!” ropade hon. ”Sven, var är du?”
Hon lyssnade. Inget svar förrän ekot borta i Berget kastade
igen de två orden — är du! — Hon ropade igen. Likadant
blev svaret.
Hon giök ropande framåt, men när sluttningen blev för
brant måste hon söka sig in i videt och björkskogen för att
komma fram. Hon gick lugnt uppåt utan att tänka på någon
fara längre. Ibland skymtade hon bergets skugglagda topp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
