Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hulda viska till den andre karlen, att det var Langs gumma.
Norskorna fnittrade och såg ännu fräckare ut.
”Lang?” sade Hansson medan han stod och gungade fram
och tillbaka. ”Han super alltid ensam. Han brukar ligga
därborta under skrinten och knyta näven åt Berget.”
”Tack!” sade Berta och gick. Efter sig hörde hon ett brett
flatskratt, i vilket kvinnorna gnäggande instämde.
Hon kunde inte glömma Hulda Holms blick, full av råhet
och elakhet, och hon rodnade för sig själv vid tanken på vad
de sade bakom hennes rygg. Gud i himmelen! Tänk om de
trodde, att hon också gick i Ölbacken för att träffa karlar?
Bara tanken på det gjorde henne utom sig. En frossbrytning
skakade henne. Nu först förstod hon vilket äventyr hon givit
sig in i. Det var vansinnigt alltsammans! Och så kvinnorna
såg ut! I bara underkläderna. Och så karlen med sitt ”lilla
sötnos”!
Berta kände sig så matt att hon måste sätta sig. Hon var
dödstrött.
Hon hade inte suttit många minuter förrän hon for upp
vettskrämd. Någon rörde sig inne i snåren bakom henne.
Inte, inbillning! Nej, någon kryper därinne. Det syns mycket
tydligt. Videt rör sig. Vem är det? Är det en vai^g kanske?
Nej, det är en människa. Han ligger alldeles stilla. Jag ser
honom, ser ögonen mellan de där risiga kvistarna vid stenen.
Han ligger där och lurar på mig. Varför springer jag inte?
Är jag förlamad? Jag kan inte. — Å!
Skräckens stelhet lämnade henne. Med ett lätt utrop vände
hon sig om och sprang. Hon snavade över stenar och
trädrötter, plumsade i vattensamlingar och slog ansiktet mot
grenarna. Hon märkte det knappt. Hon bara sprang, sprang,
likgiltigt vart, sprang för att komma undan det förfärliga
bakom. Hon måste stanna. Hon kunde inte andas. Hjärtat
bultade ursinnigt. Hon tryckte händerna mot bröstet och svalde
och svalde. Hon hade vänt sig om och lyssnade intensivt. Hon
hörde bara sitt eget hjärtas jäktande slag. Annars inte ett
ljud. Bara vinden, som lekte med dvärgbjörkarnas skvillrande
blad.
Var kanske alltihop inbillning? Hade hon sett fel där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
