Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
levande, så gigantiskt hade Berget aldrig förefallit honom. De
få minuter han stod där viskade en stämma till honom, att
allt vad han trodde på var lögn och humbug och att detta
därinne var det verkliga stordådet. Inför detta mekaniska
underverk, som oavbrutet rörde sig likadant, kände han sig
som ett litet barn, som ingenting begrep av livet och dess
lagar utan som tyckte sig stå inför en ny gudomlighet med
förborgad makt. Hade han inte halkat på iskanten när han
sträckte på sig för att se bättre hade han visst slutat med att
falla på knä för den nye guden, men nu svor han till i stället
och lösgjorde sig därmed även från de snurrande hjulens
hypnotism. Och när han strök förbi kontoret knöt han näven
åt kontorsherrarna, som stod vid fönstret och mumsade
frukostsmörgåsarna.
Lang hatade Berget som aldrig förr, ty han hade varit
nära att falla ner och tillbedja det. Han kände en liten, liten
svag misstanke om att han kommit på sidan om livet och dess
mening ligga och mola inne i hjärnan, och han försökte
därför bedöva den, överrösta den genom att hopa förbannelse
på förbannelse över Berget, som låg där fästningslikt och
starkt och gjorde honom vanmäktig av ilska.
Men så fann han ordet, trösten, befrielsen.
”Brasilien! Brasilien!” skrek han som en dåre, besatt av
en fix idé.
Hemkommen hjälpte han med feberaktig iver till att stuva
ner paltorna de sikulle ta med sig. Mycket var det inte, men
Berta var i alla händelser glad att se hans villighet. Hon
förstod inte att han var rädd för att ångra sig, att han rev och
slet i täcken och trasor bara för att slippa tänka på Berget.
Han trätte och grälade oavbrutet på ungarna och slängde utan
förbarmande i spiseln en svanslös, decimeterlång trähäst, som
minste pojken nödvändigt ville ha med att rida på därute.
Samma väg gick under gråt och veklagan flickornas gamla
kära kälke. Den slogs sönder i småbitar och stoppades också
i spiseln, där all möjlig lump hamnade och försvann i muntra
flammor. Lang brände sina skepp och rev bryggorna bakom
sig. Han skulle aldrig återvända till detta satans land.
Berta hade aldrig haft det så varmt i köket. Långt efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
