Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som bär världen och som ger liv var starkare än jag. Jag
ångrade det sedan, men då var det för sent. Jag ville gifta
mig med henne men var för feg. Vad vill jag nu? Är det inte
detsamma som rasar i mig nu, som drar mig till henne?
Bjarne suckade till.
”Vad är det som är så svårt?” frågade hon skälmskt. Han
kände igen glittret i hennes ögon. Det var skrattet som ville
brista ut fullt. Han måste kyssa henne, måste!
”Å, Karin”, viskade han och makade sig närmare henne.
Han lade handen över hennes arbete för att hon inte skulle
få tillfälle att syssla med det.
”Kan du förlåta mig?” frågade han undergivet.
”Vilket?” svarade hon och låtsades söka i minnet, fast hon
genast förstått vad han åsyftat. Men han kunde gärna få
plågas en stund till.
”Då kanske jag inte har något att be om förlåtelse för,
eftersom du inte minns något?” sade han genast gladare.
Hon trutade lite missnöjt med munnen. Den vändningen
hade hon inte velat ge sina ord, och hon blev riktigt ond på
honom, att han kunde skämta i en så allvarlig sak. Hon tog en
ny tråd, och medan hon trädde på synålen sade hon: ”Det
finns saker som man helst inte minns.”
Jaha, där hade han fått efter förtjänst. Att han inte
skämdes! Bara nu inte Ida kom, innan han fått säga vad han
verkligen ville. Förlåta? Visst ville hon förlåta honom. Han
skulle bara inte tro att det gick så lätt.
Hon slog med två fingrar en knut på tråden. Han tyckte
att hon tog honom mellan sina fingrar och lika skickligt slog
en knut på hans förstånd. Alla hans ord sinade. Han flyttade
sig närmare henne och smög mycket, mycket varligt armen
omkring hennes liv. I ett var ledningen reparerad. Strömmen
gick fram obehindrat. Den verkade redan på henne. Hon
sydde visserligen fortfarande, men det ryckte i ögonfransarna
och skälvde svagt kring den slutna munnen. Strömmen
började paralysera henne. Hon sänkte händerna med arbetet
mot bordet, munnen öppnade sig sakta, och ögonen slöt sig
som en skön dröm. Varje drag, varje min, varje förändring
i hennes ansikte sög han i sig, medan han sakta drog henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
