Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höggs ur — tre halvnakna män dunsade ner i båten om
varandra — en guldfläck lyste på en mössa — fånglinan lades
törn om kobryggsstöttan — en man till sprang i båten —
den firades, men så kom en kink på linan och båten gick på
huvudet i sjön— ett hav av vatten kom störtande över
styrbordssidan på skutan och vräkte undan allt i natten. Det
hördes några skrik genom bruset och dånet, och så skvalpade
babordssidans bläcksvarta vatten likadant igen.
Kronvall hasade sig närmare kaptenen. Denne vände sig
om och såg ett ögonblick på ingenjörn. Ansiktet var som
gjutet i järn, och ögonen lyste.
”Vi har törnat. Gnisten har gått överbord!” ropade han
på den underförstådda frågan och hasade sig ner åt babord.
I detsamma slocknade det elektriska ljuset. ”Rädda er!
Backen!” ropade kaptenen genom mörkret till Kronvall. ”Hon
sjunker med aktern!”
Backen! tänkte Kronvall. Ja, det är nog gott, men hur ska
jag ta mig dit? Och vad ska det tjäna till? Allt är slut. Det är
ingenting att bråka om.
Den tanken stärkte honom. Han tog ett stadigt tag i
bryggan och rätade upp sig fullt. Sjöarna piskade honom i ansiktet
så han tyckte det sprang i blod — se där tändes det elektriska
ljuset under bryggan igen och belyste ett par män, som
kravlat sig upp på järnbommarna, som dånande slog fram och
tillbaka i stormen mot de korta masterna. Backen? frågade sig
Kronvall och såg föröver. Där kom sjö på sjö, fräsande,
rasande, i fradga, vitgula av ljuset — så slocknade ljuset igen.
Nu sjunker vi, tänkte han. Jag känner hur hon glider av
grundet — malmen drar ner henne —. Bara det måtte gå
fort — fort.
Han spände händerna krampaktigt i bryggräcket och
spärrade upp ögonen. Han ville bedöva sig själv att ingenting
känna, och hans starka vilja tämjde mörkrets dödsskräck. Ett
ögonblick undrade han vart kapten tagit vägen, men så sköt
han undan den tanken. Han suggererade sig själv med att
sysselsätta sig med frågan om han inte glömde skinnmössan
inne i navigationshytten, och den obetydligheten kom honom
att glömma naturens raseri omkring honom. Han hörde ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
