Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting mer. Han var beredd att dö där han stod med ansiktet
mot stormen med ett järngrepp i bryggan.
Då flammade det till rött omkring honom. Han förstod att
ett eldhav hävde sig bakom honom. Han ville vända sig om
men hann inte — i ett nu vräktes han upp, bort, i en röd,
virvlande sky.
En isande kyla träffade honom, och han kände hur vattnet
pilsnabbt rusade upp under kläderna. Han kände sig sjunka
men sparkade emot och lyckades ta sig upp. Nu ville han
inte dö. Hans livsenergi hade vaknat, och han fick av sig
pälsen, som tyngde som bly. Han gungade upp på en vågkam,
som fräste omkring honom, och fick syn på resterna av den
brinnande ångaren, såg nio, tio master likt svarta streck i
eldhavet, såg några spiror, som reste ändarna ur sjön, tyckte
sig se ett huvud ett stycke ifrån, men halkade så utför ett
nattsvart bråddjup och fick hela sjön över sig så han rullade
runt och höll på att kvävas. Han fick ett förfärligt slag i ena
sidan och högg krampaktigt tag i vrakspillran. Det gjorde
så ont att han slöt ögonen. Han kände sig glida och gunga
uppåt och neråt, hörde stormens skrik och sjöarnas brus och
rullade och åkte runt i sjön, men vrakspillran släppte han
inte. Vad är det jag har fått tag i? frågade han sig, men ville
varken öppna ögonen eller ömsa tag. Lugn, sade han sig. Jag
måste hålla fast. Måste! Satan, vad är det som skär in i
långfingret? Det måtte vara en spik. Jag släpper ändå inte. Då är
jag förlorad. Så där ja, nu bär det utför igen. Det var ett
hiskligt djup. Jag kommer visst aldrig upp mer. Nu — nu
bryter sjön — ett riktigt vattenfall — flera hundra
hästkrafter. Nu bär det uppför — när jag kommer upp måste jag se
efter skutan.
Kronvall öppnade ögonen. Han märkte hur sjön lyfte
honom, men när han kom upp på vågkammen såg han
ingenting. Polstjärnan var försvunnen, borta. Allt var mörkt.
Kronvall slog båda armarna om rundhulten han fått tag i.
Han höll den hårt som en käresta i famn och dök upp och ner
i sjöarna, medan tankarna irrade i hans hjärna.
Det gällde bara att hålla ut, att spänna krafterna till det
yttersta, så kanske han kom i land till sist. Fånigt! I Väst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>