Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Julklappar”, föreslog Frånberg.
Valerius skakade på huvudet.
”Jag? Vem skulle det vara till? Till dig?”
”Nej, men till fröken Hö-ö-ö-k!”
Frånberg svängde storskrattande handen till avsked och
försvann neråt Fredsgatan, innan Valerius hann fråga honom
vad han menat.
Han vände och gick långsamt åt andra hållet. Jakobs
kyrkklocka visade några minuter över ett, och då mindes han på
en gång ryktet, som skulle sättas i fart. Han fick
blodsvallningar om huvudet om det nu var spänningen eller Salignacen.
Vad menade Frånberg med Anna Hök och julklappar? Var
hade den där besynnerlige, allvetande varelsen snokat rätt på
att Valerius var svagare för henne än för andra. De hade
visserligen träffats på sista middagen hos iberiska
generalkonsuln för några veckor sedan, men där hade ingen människa
kunnat spåra något, såvida det inte var det, att Frånberg
hörde vid avskedet utanför posten på nattkröken, att Valerius
frågade om han fick lov att följa henne.
Det hade varit en ljuvlig promenad. Det hade snöat lätt,
och de vita flingorna prydde hennes björnskinnsboa
förträffligt. Valerius mindes mycket tydligt hur bedårande frisk och
blomstrande hon sett ut, när de passerade lyktorna, och hur
han känt tryckningen mot armen av hennes fasta, runda barm.
Hade hon menat något? Hon hade sett rätt underligt på
honom, när de skildes utanför hennes port, och han måste
dra eld på en tändsticka för att hjälpa henne med portnyckeln,
som krånglade i låset. Just när porten hade smällt igen och
trappljuset tänts hade hon nickat åt honom genom glasrutan
och storskrattat, när han i karikerad vrede vanmäktigt
skakade porten efter henne.
Han hade egentligen varit dum. Han skulle ha gått mer
bröstgänges till väga, så kunde han åtminstone stulit en kyss.
Ett äventyr till, ett bland de många.
Du är ett fä, Erik, sade han sig själv. Du kan vara nöjd med
dem du haft. Flickan är hederlig. Och så kan det bli obehag.
Håll dig till dem du har.
Men när Valerius kom fram till Strandvägen vände han
och gick tillbaka och tog vägen över Norrbro och fram mot
Skeppsbron. Han kunde kanske möta henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
