Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja”, sade hon oskyldigt och klatschade till honom med
ögonen. ”Vad vi inte är kan vi väl bli”, sade han och
tvär-stannade, och av sin egen fart svängde hon nästan helt om,
eftersom han höll henne fast under armen.
Solen regnade ner över henne i guldstoft, och bakom henne
stod den knoppande violetta björkskogen och den blå himlen.
De sökte varandra in i ögonen som om de under några
sekunder ville pejla varandras djup. Hennes ena hand med
muffen höll hon sänkt, men den andra vilade lätt på hans arm
ännu liksom avvärjande. Hennes barm hävde sig för något
som ville brista. Men genom honom gick en flod av eld.
Det var förskräckligt mycket vår i luften, och en bofink
filade sina locktoner alldeles över dem.
Han slog plötsligt armarna om henne, måttade in under
Rembrandtshatten och kysste henne som en eldslåga.
Hennes läppar var fuktiga och kalla. Det kändes som
drycken ur en källa. Det både svalkade och gav lust till mer.
”Du är tokig”, sade hon och drog sig ur hans grepp.
Han rättade på hatten, som glidit på sned vid
sammanstötningen, och såg sig om. Bakom dem kom visserligen ett par
cyklister med svavelgula sälghängen på styrstången, men de
hurrade bara när de for förbi.
Han försökte kyssa henne en gång till, men då satte hon
muffen emellan och undkom med bara en omfamning.
”Seså, var ordentlig nu!” sade hon och gick framåt vägen.
Han var ännu yr i huvudet men tog ikapp henne med
några steg.
”Är du mycket ond?” började han.
Hon svarade inte utan såg oavvänt åt sidan för att
undkomma hans blick. Hon hade verkligen blivit en smula
överraskad av anfallets våldsamhet och var inte så lite
förgrymmad på sig själv, att hon låtit överrumpla sig. Och vad
menade han med alltsammans? Bäst att tiga och vänta på
fortsättningen. Han skulle visst inte inbilla sig att hon var så lätt
att ta som det såg ut nyss. Hur hade han vågat? Inte bara för
att det skett så där mitt på landsvägen, utan över huvud taget
därför att det skett så oförmodat. Han trodde naturligtvis att
det bara gällde ett vanligt äventyr, där det för mannen var att
ta och för kvinnan att ge. Och så hade hon visst till på köpet
kallat honom för du, liksom han henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
