Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var hon verkligen ond, och i hastigheten hittade hon inte
på annat tillmäle åt honom, när han upprepade sin fråga om
hon var förgrymmad på honom, än:
”Spelare!”
”Vad säger du!” Han lät högst överraskad.
”Spelare!” återtog hon. ”Ni sätter allt på ett kort och tror
att ni ska vinna. Men akta er!” Hon såg försiktigt under
ögonfransarna för att se verkan av yttrandet.
Han mulnade till lite, ty det kastade in hans tankar på
andra banor, och då hon märkte det gick hennes röst genast
över i ett annat tonläge och hon fortsatte, mildare men ännu
med en skymt av förebråelse.
”Hur kunde ni?”
Han svarade fortfarande inte. Då blev hon rädd att ha
förstört en god chans, petade till honom kärvänligt med muffen
och tilläde: ”Det trodde jag verkligen inte om er.”
Valerius tittade till på henne. Allt grumlet, som hotat stiga
upp, sjönk tillbaka, och han böjde sig fram och kysste henne
på nytt.
Sedan kallade de varann för du.
Det blev en mycket munter promenad ut till Lidingöbro.
Först tänkte de ta in på Djurgårdsbrunn, men han pekade
menande på alla åkdonen utanför utvärdshuset och pratade
några tokerier om att där kunde man inte få vara ensam —
ensam du!
Så fortsatte de utåt förbi skjutbanan, där skotten redan
knallade och ekade och där varningsfanorna flaggade rött.
”Kärlekens färg”, föreslog Valerius.
Han lerade ner sig i dikena för att plocka tussilago och ge
henne en brudbukett, som han sade, och när hon hittade
några blåsippor i skogsbrynet, där solen lockat fram dem
mellan fjolårets rostlöv, måste han stå stilla för att hon skulle
få sätta dem i knapphålet på hans ytterrock. Och så kysstes
de igen.
Vad det var härligt att känna sig ung och höra fågelkvittret!
Kom det någon riktigt torr bit på landsvägen hoppade de i
Backus-dans framåt, men när det blev för vått inne på
skugg-platserna lyfte han henne och bar henne flämtande av
ansträngning över det värsta.
”Inte visste jag att du var så stark”, skämtade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
