Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara det att känna att man lever för något. Inte kan idealet
för tillvaron vara att arbeta för att förtjäna, förtjäna för att
leva, och leva för att arbeta. Allt i en enda stor cirkelgång.
Idealet är väl att leva för att föra oss framåt. Sker här något
vansinnigt i dessa dagar, så är det inte enbart arbetarnas fel
och inte kapitalisternas. Felet är själviskheten. Den måste
först dö för att mänskligheten ska leva.”
Rundkullen slöt med detta visdomsord. Han hade talat
alldeles som ur en bok. Antingen hade han lärt sig det utantill,
kanske rent av hållit föredrag i ämnet där borta på Folkets
hus, eller också gengav han någon annans tankar.
Frånberg lyssnade inte till slutledningen. Vart
mänskligheten gick rörde honom inte. Den fick gå till Getapulien om
den ville. Huvudsaken var hur det gick med storstrejken. Och
därför pumpade han Rundkullen mer. Vad tänkte han om
utgången? Kunde arbetarna hålla ut?
”Jag tror inte det”, svarade Rundkullen, och hans tärda,
hårda ansikte såg ännu hårdare ut.
”Men förlorar vi kommer vi igen, för det bästa inom oss
kan inte dö, får inte dö. Så länge det lever ska vi segra. Det
bästa inom oss, som ingen hör.”
Frånberg kunde inte finna svaret tillfredsställande. Men som
kuriosum var ju karlen onekligen underhållande.
Rundkullen satt tyst. Det svarta strecket på kinden gav den
ett ännu mer tärt intryck. Han suckade.
”Vad är klockan?” frågade han.
Utan att tänka på kontrastverkan drog Frånberg upp
guldklockan och tryckte upp bQetten: ”Halv tio”, svarade han. I
detsamma insåg han dumheten. Vad skulle nu den andre tro?
Rundkullen tycktes inte ha märkt guldklockan. Han hade
återigen stuckit händerna i rockfickorna, och huvudet hade
sjunkit ner framåtlutat mot bröstet som om tankarna varit
för tunga att bära.
Frånberg betalade, och de trängde sig ut mellan de fullsatta
borden. Rundkullen gick tätt efter Frånberg, och de liksom
maldes ut, gnuggades mot varandra och mot de många som
stod och väntade på bord. Frånberg kände hur armbågar
stötte till honom och händer famlade sig fram.
De stannade utanför. Vad ska jag nu ta mig till med karln?
frågade sig Frånberg. Han hyste ingen lust att sällskapa med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
