Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De steg uppför trappan med varandra under armen och
passerade biljettlinjen fortfarande under vördsamma bockar
från biljettmottagaren. Vid sidan om honom stod visserligen
en liten mager man med skarpt utseende, som spände ögonen
i Lotten men växlade ett förstående småleende med Valerius.
Lotten kände hur hon trampade på mjuka mattor och gled
förbi stora palmer med mystiska skuggor, hörde en
boston-orkester, såg en rad av salonger öppna sig åt vänster i en lång
följd med stänk av guld på stolar och av flamrött siden, såg
små förtroliga partier i skumhörnorna vid fönstren, snuddade
vid en herre som kysste hennes arm i förbifarten, och
befann sig plötsligt i ett hav av guld, ljus och blommor, som
gjorde henne alldeles tokig. Det glittrade och skälvde i
silver och guld, i speglar och grannlåter. Färgbruset sjöng
omkring henne, parkettgolvet glänste, och så det bästa av allt,
musiken, som tonade fram utan att hon såg varifrån.
Hennes fötter rörde sig mekaniskt efter bostontakten.
”Varför dansar dom inte?” frågade hon.
”Ska vi?” frågade han, slog armen om livet på henne och
tog några steg framåt.
Hon kände sig halka på parkettgolvet och stannade.
”Du är tokig. Ingen människa dansar ju.”
”Just därför. De är inte komna än”, tilläde han tröstande,
när hon noggrannare såg sig omkring för att räkna
människorna.
”Sju stycken. Vad skulle vi här att göra så tidigt”, sade
hon och kröp närmare honom för att gömma sig.
”Ja, det var ju du som ville.”
”Usch, kom så går vi härifrån så länge.”
Guldhavet hade helt tvärt blivit henne högst osympatiskt.
Iskallt, hemskt, människotomt.
Erik kände det också.
”Vill du ha champagne”, föreslog han. ”Eller en bit mat
kanske. Du har nog inte ätit kväll. Vi kan gå ner och få oss
en bit medan vi väntar. Bara en liten bit, så superar vi
ordentligt sedan. Här blir aldrig något riktigt liv förrän vid
tolvtiden.”
Det hade Lotten ingenting emot. Hon var egentligen
förskräckligt hungrig och hade inte fått något sedan hon åt mid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
