Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Han vaknade vid att han kände något kallt för munnen på
sig. Han försökte öppna ögonlocken. De var så förskräckligt
tunga. Alldeles som bly.
Var är jag? tänkte han. Det är så tyst.
Återigen kände han kylan vid munnen. Med en oerhörd
ansträngning lyckades han öppna ögonen.
Han såg ett enkelt rum, en järnsängsgavel, en kvinna, en
man och porslinsskål framför munnen.
”Vad är det?” frågade han och vred bort huvudet.
”Det är bra nu”, svarade kvinnan. Hon hade ett stort, vitt
förkläde och goda, blå ögon.
Jag är sjuk, mycket sjuk, tänkte Valerius. Så var han borta
igen, som om man slagit igen en dörr om honom. Det blev
alldeles svart.
Nu dör jag, tänkte han i samma ögonblick.
Det dröjde flera timmar innan han vaknade på nytt. För
honom var det som en sekund. Samma kvinna sod vid sidan
av sängen och såg på honom med samma goda, blå ögon.
Men mannen var borta, likaså porslinsskålen.
”Törstig”, sade han, ”törstig.”
Kvinnan tog fram ett glas vatten och sträckte det mot
honom, medan hon ömt lade armen bakom hans huvud för
att lyfta det.
”Försiktigt, försiktigt”, varnade hon. Han fick bara läppja
på drycken, han som kunde ha druckit ur hela havet.
”Hur känns det nu?” frågade kvinnan milt.
”Jo tack.” Han såg på henne eftertänksamt en stund. Så
lyfte han med ansträngning handen och klappade henne.
”Tack, fröken”, upprepade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
