Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nu ska vi bara ligga stilla, riktigt stilla”, sade hon och
ordnade täcket om honom.
Hon stökade stilla omkring i rummet, flyttade sakta en stol
och sköt fram nattduksbordet lite längre.
”Jag kommer genast”, sade hon. ”Är det något så ring
bara.” Hon lade tryckknappen till den elektriska ringledningen
i hans hand. Han såg på den och slöt handen om den.
Ljudlöst skred hon ut.
Valerius låg och såg i taket. Det var alldeles vitt,
jämn-struket, lugnt. Inte en prydnad. Mitt ifrån det hängde ett
grönt snöre, som slutade i en grön porslinsskärm.
Han vände huvudet åt sidan. Ett stort, högt fönster. Där
ute snöflingor, stora, vita flingor, som föll sakta.
Då mindes Valerius med ens alltsammans, maskeraden
och hur han insjuknat våldsamt på natten och måst väcka
husan och skicka bud efter doktorn, som förklarade att det
var en svår appendicitis. Det hade knipit som tusen
glödande tänger i högra sidan, och han hade storskrikit av
smärta, doktorn hade gjort insprutning och telefonerat efter
bil, och så, halvsovande av injektionen, hade han burits
nerför trappan, stoppats in i en låda och rullat bort. Och nu var
det alltså gjort. Han hade opererats, och det måtte gått bra,
eftersom han ännu levde. Han försökte dra sig till minnes
mera. Likt osäkra skuggor flämtade det förbi honom, att man
lagt honom på en kall vaxduksbädd och hållit liksom en
nätmask över ansiktet. Nu mindes han till och med den starka
lukten och han frågat det främmande ansiktet, som stod böjt
över honom, om det var kloroform, men att en röst svarat:
”Nej, det är eter.” Han kände ännu den vällustiga njutningen
av att lyftas upp, sväva bort, glida genom sköna, härliga
rymder i alla underbara färger för att så tvärt största ner i
en bottenlös avgrund, som plötsligt skars av som med ett
klipp.
Och sen hade han vaknar här på sjukhuset.
Besynnerligt så enkelt allt gått till. Ena dagen på maskerad
och några timmar efteråt på sjukhuset. Klockan måtte vara
mycket. Vad kunde hon vara? Det gråa snöljuset utanför gav
ingen upplysning. Likaväl förmiddag som eftermiddag.
Jaså, här ligger du nu och tittar i taket, sade han sig själv.
Var är Lotten? Tog löjtnanten henne? Och spökansiktet? Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
