Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fistelgång i det, och när man inte kunde sköta honom uppe
på sjukstugan där uppe hade man först skickat honom till
lasarettet i Umeå och sedan till Stockholm. Han låg där inne
bland tredjeklassarna och hade själv bett att få hjälpa till
med något för att få tiden att gå, och då passade ju det där
glasburksknåpet bra för honom, eftersom det varken var
tungt eller konstigt.
”Det är en snäll karl förresten”, slutade syster Elsa, ”fast
han berättar rysliga historier där uppifrån. Men han är
värmlänning, så han har nog inte så svårt för att fantisera.”
”Jaså, är han gruvarbetare?” sade Valerius en smula
intresserad. Han tänkte på sina aktier.
”Ja, och han blir nog aldrig bra. De där fistelgångarna är
alltid otäcka att få läkta.”
Händelsen gav Valerius en hel del att fundera över. Den
knöt ihop honom och den andre på ett besynnerligt vis, inte
just med något sympatiskt men så mycket mer med ett
gemensamt band, och Valerius kunde inte återhålla en
reflektion över hur liten världen egentligen var och hur det fanns
somliga ställen, där man med större visshet alltid hade
utsikter att träffa människor, som stod i ett säreget samband med
varandra.
På kvällen, när den flintskallige åter visade sig för att
fullgöra sina åligganden, öppnade Valerius samtalet.
”Vad heter ni?”
Den flintskallige log där han stod vid sängen.
”Jag — ? — Hansson — Dygdiga Hansson?”
”Varför det då?”
”Varför? — Det är väl för jag varit lite odygdig av mig.
Annars så går det också an att kalla mig för syster Hansson.
Det gör de där inne på tredje klass. Antagligen för jag är så
ung och vacker. Direktörn har ett gott fall, ser jag.”
Han lyfte glasburken i höjden som om den varit en pokal.
”Jo tack. Det har jag, syster Hansson.”
”Det är bra det. Då fallerar ingenting.”
Han slog ut burken med ett skval.
”Hur länge har Hansson legat här?” frågade Valerius. Han
kunde inte neka till att den där figuren intresserade honom.
Det var i alla fall något för sig. Och ansiktet bjöd på
överraskningar vid närmare åsyn. Det var egentligen ett riktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
